Jonas Hassen Khemiris nyskrivna pjäs ? [UNGEFÄR LIKA MED] handlar om människors villkor och drömmar. Den utspelar sig i nutid och temat kretsar runt pengar – eller snarare bristen eller längtan efter pengar. Pjäsens handling har ett dystopiskt tema, men innehåller inga konkreta budskap eller svar. Istället reflekterar den över vår samtid på ett sätt som stegvis engagerar, underhåller och stämmer till eftertanke. På så sätt skiljer sig dramat från allt annat som för närvarande presenteras på scen i Sverige.
Manuset – kan uppfattas – men är i sig inte samhällskritiskt eller fördömande. Den sätter strålkastarna på konsekvenser av marknadsekonomin. Framför allt de utsatta människornas vardag som gestaltas och ifrågasätts. Khemiri är dock smart nog att inte peka ut några bovar – de får åskådaren själv identifiera. Pjäsen iscensätter livsöden och situationer som obönhörligen tvingar publiken att ifrågasätta sitt eget sätt att leva och de tankar som styr över våra beslut. Är tiggarna på våra gator fattiga på riktigt, eller är de bara lata och försöker lura oss? Existerar det en strukturell rasism bland arbetsgivarna? Är det skamligt att inte ha tillräckligt med pengar? Det är frågor som skapar igenkänning och till en början ganska muntra tillrop. Det skulle kunna tolkas som negativa konsekvenser av kapitalism, men lika väl som bieffekter av att inte behöva leva i ett kommunistiskt samhälle.
Men vem är det egentligen som ska känna igen sig? Är det den som lever eller har levt på marginalen eller är det alla andra som bara står vid sidan om och tittar på? Det är ingen vågad gissning att det är den senare gruppen som hittar till Dramatens lilla scen och löser biljett för 290 kr. Men vad har Khemiri för budskap till de som vill göra karriär, är konsumtionsinriktade och ifrågasätter ärligheten hos tiggarna på gatan? Här är han medvetet diffus. Pjäsen betraktar samhället med den utsattes öga, men utan att döma eller skylla situationen på någon annan. Vem kan ifrågasätta Manis (Hamadi Khemiri) önskan att göra en klassresa som tar honom bort från det hårda yrkesliv som pappan haft? Finns det något sorgligt över det faktum att många sätter större hopp till en Triss-lott än sin egen förmåga att bli förmögen? Hur pjäsen ska tolkas ligger i betraktarens öga – inte i Khemiris manus.
Regissören Farnaz Arbabi är i flera avseenden en perfekt match till Jonas Hassen Khemiri. Hon har tidigare regisserat flera av hans verk, bland annat Invasion! och Jag ringer mina bröder. Khemiri har en unik och enastående näsa för att hitta ämnen och karaktärer som berör, men i kombination med Arbabis regi lyfter hans dramer några nivåer till. Den f.d. Handelsstudenten Khemiri bygger till exempel flera scener på att förklara fiktiva ekonomiska teorier som t.ex. Van Houtens teorem, Lorenzos lag och UX-värden. Det kunde blivit ruggigt tråkiga minuter utan Arbabis geniala scenlösningar där replikföringen är både snabb och melodisk. Arbabi skapar musik av text, rytm av upprepningar och humor av allvar.
Scenografin i ? [UNGEFÄR LIKA MED] domineras av kitch som för tankarna till Jeff Kones. Det är förgyllda djurskulpturer, karmsstolar i rokokostil och samma rosa 1700-tals mönstrade tyg till både scenridån och kostymer. Elegant och oväntat, men ändå något som tillför snarare än stjäl uppmärksamhet från dramat.
Publiken är road, men skrattet fastnar gradvis i halsen. Visst är det roligt när paraden av ansökningskuvert dansar in på scenen med repliker fyllda av schablonartade bortförklaringar av varför den arbetssökande Andrejs (Pablo Leiva Wenger) jobbansökningar refuseras. Och publiken bubblar av skratt när tiggaren Peter (Christopher Wagelin) anpassar tiggeriet till olika målgrupper. Men allteftersom föreställningen fortskrider går det upp för åhörarna att det är en vardag, en verklighet för många, som de skrattar åt. Några skrattar för att de känner igen sig – andra för att de inte gör det. Och i just det faktumet hittar vi dramats geniala konstruktion.
Castingen av skådespelarna är ytterligare en viktig pusselbit till att föreställningen upplevs autentisk. Ensemblen består av totalt sju skådespelare som spelar 21 olika roller. Flera av dem gör debut på Dramaten, andra tillhör den fasta ensemblen. Thérèse Brunnander och Ardalan Esmaili visar en komisk ådra som står ut och känns annorlunda. Brunnanders tolkning av karriärcoachen är häpnadsväckande kul och Esmaili är inte bara pauspratare från scen. Han springer även runt i foajen under pausen och underhåller publiken!
Martina, som spelas av Marall Nasiri, arbetar i en tobaksbutik men drömmer om att starta ett ekologiskt jordbruk. Vid ett par tillfällen har hon enormt långa monologer som måste varit en mardröm att lära in, och när sufflösen tvingas gripa in vid ett tillfälle klarar hon det galant utan att komma av sig. Ensemblen som helhet är utan undantag lysande och känns i flera avseenden som identitetsbärare av den förnyelse som Dramaten genomgått under epoken Marie-Louise Ekman. Gå och se ? [UNGEFÄR LIKA MED] på Dramatens lilla scen. Biljetten är väl värd sitt pris – även räknat på Van Houtens underhållningskoefficient.
? [UNGEFÄR LIKA MED]
Scen: Dramatens lilla scen
Urpremiär: 23 oktober 2014
Speltid: ca 2 timmar och 30 minuter, inklusive paus
Manus: Jonas Hassen Khemiri
Regi: Farnaz Arbabi
Medverkande: Ardalan Esmaili, Thérèse Brunnander, Christopher Wagelin, Hamadi Khemiri, Marall Nasiri, Pablo Leiva Wenger, Bianca Kronlöf
