Vad är det som fascinerar med de grekiska dramer som ständigt återkommer och iscensätts på teaterscener, i filmer och i litteraturen? Ja, överallt där mänskligt liv gestaltas med tidlösa teman som kärlek, svek, hämnd och död.
Är det för att vi i den djupaste förtvivlan, i de nakna och djuriska känslor som ofta utspelas i dessa dramer känner igen oss själva? Ja, visst är det så. Och det är också dessa urkänslor, som ofta skapar olösbara konflikter där vi fastnar i skuld och skam, som den grekiske författaren Aischylos, med sitt drama Orestien, bygger en bro in i vår egen tid.
I en svunnen tid när hämnd, ett öga för ett öga och en tand för en tand, var den rådande rättsordningen, växer den grekiska rättstaten fram – som i förlängningen blivit till våra domstolar och rättsväsende.
Under gudarnas oförsonliga rop på hämnd, prövar han i Orestien att låta rättskipandet övergå till en process med medmänniskor. Men vi är ju bara människor… Och i den djupaste sorg och förtvivlan lutar vi gärna våra huvuden mot ond bråd död, där vi innerligt önskar och gärna ser att de som gjort oss illa verkligen får sona sina brott.
Ann Petrén, som den hämndlystna Klytaimestra, dödar sin man, som dödat deras gemensamma dotter – för att få krigslycka?! Och hämndens onda cirkel sluts när sonen Orestes, helt enligt gudomlig ordning, fullföljer ogärningarna och dödar sin mor, som han älskar.
Kan det vara vår tid? Regissören Tobias Theorell har förlagt dramat till 30-tal och genast är det fascismens tid, överklass med nedlåtande attityder till det simpla folket, utrensning av obekväma åsikter och människor. Denna verklighet är inte längre bort än 70 år. Och många lever i dag med dess minnen.
I vissa scener skulle det kunna vara Liza Minnelli i Cabaret, denna fantastiska film från 1972 som skildrade 30-talets Berlin. En fyndig och överraskande scen är när Klytaimestras älskare Aigisthos, spelad av Richard Forsgren, drar en lina kokain som han hackar omsorgsfullt på den svarta flygeln, tänder en cigarett på kandelabern och sjunger tysk opera med inlevelse, Schubert är det visst. Vi går alla i raka kolonner i takt med tiden.
Visst förstår vi det orimliga i att betala en oförrätt med samma mynt. Inte kommer vi vidare med våra liv, inte tar vi oss ur de förutsägbara käftarnas starka grepp, slutar leva i arvsynden med våra egna och våra förfäders ogärningar, om vi inte kan bryta förlegade hederskoder, förlåta och gå vidare.
Men med två pauser blir dramat dock lite för långt och det är svårt att hålla kvar fokus på föreställningens kärna. Men för Lennart Jähkels (Agamemnon) och Richard Forsgrens, små men obetalbara pärlor, är föreställningen värd ett 3+.
Pjäs: Orestien
Plats: Stockholms stadsteater, Klarascenen
Text: Aischylos
Tolkning: Ted Hughes
Översättning: Lars Forssell
Regi: Tobias Theorell
Scenografi: Magdalena Åberg
Medverkande: Ann Petrén, Lennart Jähkel,Andreas Kundler, Maria Salomaa, Kirsti Stubø,Richard Forsgren, Fredrik Lycke, Sara Jangfeldt,Lilian Johansson, Camilo de Bresky och Niklas Hjulström.
