Varje gång Cirque du Soleil kommer till stan, brukar jag förfasa mig en smula över biljettpriserna. De kostar i regel upp till 700 kronor styck, vilket blir en ansenlig summa för den som vill ta med sig hela familjen. Men trots den höga prislappen har jag hittills alltid tyckt att föreställningarna varit värda varenda krona. Tyvärr tycker jag inte så den här gången.
Cirque du Soleil gästade i helgen Globen med showen ”Michael Jackson, The immortal worldtour”, en föreställning som är en hyllning till Jackson och hans musik. Man har fått familjen Jacksons godkännande att använda både musik och videosnuttar och ambitionen är bland annat att ta med publiken på en musikalisk resa med utgångspunkt från Jacksons låtskatt.
Det börjar med låten Childhood och övergår så småningom till ett Jackson Five medley, i vilket fem killar, klädda ur olika epoker från Michael Jacksons karriär, drar på sig varsin gigantisk afroperuk. Ja, de ser faktiskt ut som fem megamikrofoner när de jazzar igång och sjunger playback (!) till oförglömliga Jackson five hits! Därefter dyker en mimare upp och när han gör den där klassiska ”osynliga-väggen-mimen”, skruvar åtminstone jag på mig och undrar om det här kommer att bli fullständigt pajseri.
Den kanadensiska nycirkusgrupp som en gång startade i Quebec, är idag en jätteindustri som engagerar artister från hela världen. I år turnerar man med inte mindre än 20 shower i alla världsdelar! Shower, som ofta är kreativa och som visar upp artister som kan utföra konster utöver det vanliga. Tack och lov finns det även sådana guldkorn i den här showen.
För det är först när cirkusartisterna gör entré som föreställningen växer och temperaturen hos publiken ökar. Den här gången får vi bland annat se en pole-dansare göra en helt sanslös akrobatik till tonerna av Dangerous. En ”ormkvinna” kryper fram ur en gigantisk bok till Is it scary och hon rör sig som om hon inte hade några leder alls. Där finns också ett fantastiskt luftakrobatpar samt ett gäng luftburna artister klädda i LED-belysta kostymer som ändrar färg och form under numret. Det är helt klart i de här numren som Cirque du Soleil har sin styrka.
Inramningen däremot, är inte alls hundra den här gången. För det första känns det som att showen är anpassad för en teaterpublik, en publik som sitter rakt framför artisterna. För det andra snor de stora monitorerna, som hela tiden visar snuttar ur Jacksons TV-framträdanden och musikvideos, fokus från artisterna på scen. Och även om den person som helt naturtroget skuttar omkring som apan Bubbles då och då är skicklig, blir det rätt sorgligt när man vet hur det gick med den stackars chimpansen i levande livet.
Nej jag säger inte att man går missnöjd från showen, för det gör man inte. Förutom de artister som redan nämnts, glimrar det också till i pausen, när några av dansarna lär publiken klassiska Michael Jackson moves. Och när det blir final står så gott som hela Globen upp och dansar till hits som Can you feel it och Don’t stop ’til you get enough. Det är bra musik och showens tema: Medmänsklighet, kärlek och fred, kan man inte säga något illa om. Men det blir ändå som någon slags ”andrahandssortering” av alltihop. Det är svårt att låta bli att tänka på att man faktiskt kunde ha sett Michael Jackson live, på den världsturné han jobbade med när han så tragiskt dog.
