First Aid Kit är svensk musikframtid och ett av landets musikaliskt mest begåvade band – men spelningen på Cirkus på söndagskvällen visade att de fortfarande har en del kvar att utveckla på livescenen. Systrarna är artiga, väldressade och låter ungefär lika bra på scen som i studion. Showen är inramad med enkla ljuseffekter, en backdrop och rökeffekter vid ett par tillfällen. Ljudbilden skapas med gitarr, keyboard, autoharpa och dubbla uppsättningar av slagverk. Resultatet blir en föreställning som väger över mot att bli en audiell – snarare än visuell upplevelse.
Dialogen med publiken begränsas till enstaka uppmaningar om att sjunga med och att utvalda låtar dedikeras till protestrockarna Pussy Riot och ateisten Richard Dawkins. Lite grann känns det som om systrarna blir tagna på sängen av det svala gensvaret. Tjugo minuter in i konserten – när de just avslutat New Year´s Eve med Johanna på autoharpa – säger de att publiken är väldigt tyst och att det är bra eftersom de tänker framföra Ghost town utan mikrofoner. Det är ett vågat grepp som går sådär. Allsången ekar knappast i lokalen utan det blir snarare ett avbrott i konserten som känns lite konstig. Åtminstone för de som sitter i sektionerna längst bak.
Under konserten undrar jag om inte gruppens låtmaterial baske mig fungerar bättre på en anglosaxisk publik. Dels för att låttexterna – med undantag för Lion’s roar och Emmylou – saknar enkla textrefränger formgjutna á la Coldplay eller Robin. Dels för att deras musikaliska identitet huvudsakligen hämtar inspiration från amerikansk folkmusik och country med rötter i 70-talet.
Vi ska inte heller glömma att de sittande åhörarna på Cirkus, till skillnad från en festivalpublik på t.ex. Way Out West är både nyktra och mer svårflörtade. De har inte enbart kommit för att höra en repris på albumet. Den typen av konserter är det mycket få artister som kommer undan med – typ Bob Dylan som kan spela flera låtar i sträck med ryggen mot publiken och ändå få dem att komma tillbaka.
Konserten tar dock fart efter en halvtimme när trummisen Mattias Bergqvist får sällskap av ytterligare en slagverkare, och nu förändras ljudbilden. I To a poet och Wolf är gitarren distad till förmån för basgångar och rytmiska slagverk. Faktiskt ett bättre arrangemang än i albumversionen! Men det är inte förrän i sista låten innan extranumren som publiken för första gången börjar jubla under introt – och det är inte helt överraskande till superhiten The lion’s roar.
Innan konserten börjar noterar jag att Howlin’ Pelle Almqvist är på plats i Cirkus och sitter bredvid systrarnas morbror – Kristofer Lundström från Kobra. Men jag hade inte väntat mig att han skulle dyka upp på scen i avslutningsnumret King of the world. Han bär samma matadorinspirerade scenkläder som The Hives bar på invigningen av Friends Arena i fredags och bjuder på en kul basvariant av Conor Obersts (Bright Eyes) stämma från studioinspelningen.
Jag gillar systrarna Söderbergs stämsång och okomplicerade arrangemang och ibland det är lätt att glömma att First Aid Kit är ett ungt band under utveckling. Inte minst med tanke på den enorma respons de fått internationellt. Men jag hoppas att berömmelsen inte hämmar deras utveckling på scenen. Med lite mer närvaro och personlighet mellan låtarna kommer de att bli ett komplett band där upplevelsen på scenen blir lika stark som deras fantastiska musik.
Spelningen var First Aid Kits första av fyra i Sverige under hösten. Det blir ytterligare ett gig på Cirkus ikväll. Sedan följer en konsert i Göteborg den 9 november och dagen efter i Malmö. I januari drar systrarna ut på en landsomfattande turne.
First Aid Kit, 28 oktober på Cirkus i Stockholm
Låtlista
- In the morning
- Blue
- Hard Believer (dedikerad till Richard Dawkin)
- Our own pretty ways (dedikerad till Pussy Riot)
- Marianne´s son
- New year´s eve
- Ghost town (a cappella)
- To a poet
- Wolf
- When I grow up (Fever Ray-cover)
- Emmylou
- I met up with the king
- The lion’s roar
Extranummer
- 14. America (cover av Simon and Garfunkel)
- 15. Sailor song
- 16. King of the world, featuring Howlin’ Pelle Almqvist
