Ingmar Bergman tillät inte att det gjordes teater av hans filmmanus så länge han levde, men ett av de sista besluten var att ge Dramaten sitt godkännande för en scenversion av Fanny och Alexander. Det var 2007 – samma år som han dog. På Dramaten ansåg man på den tiden att det saknades pengar för att sätta upp en så viktig och påkostad föreställning. Planerna sköts därför på framtiden. Så när föreställningen fick premiär den 11 februari i år har den redan gått upp i Danmark, Norge och Finland.
Bergmans släktkrönika Fanny och Alexander är en av Dramatens största satsningar på senare år. Kostymen är påkostad och det görs totalt 130 klädbyten i detta Bergmanianska mästerverk som framförs på en snurrscen där flera olika rum växelvis håller tempot uppe. Bland de 20 skådespelare som står på scen hittar vi flera av landets mest namnkunniga. Föreställningen är redan en publiksuccé då samtliga föreställningar är utsålda, men det skulle förvåna mig om speltiden inte förlängs.
Regissören Stefan Larsson bjuder på en välgjord och sammanhållen föreställning, men regin är aningen ängslig. Ängslig för att den i stora stycken följer filmens dramaturgi och tolkningar. Detta trots att Larsson på presskonferensen i våras förklarade att pjäsen snarare skulle bygga på originalmanus från boken och inte filmen. Detta är dock en parentes och knappast en nackdel när det resulterat i en så välgjord pjäs. Vi får inte glömma att filmen trots allt är en av Sveriges mest prisbelönta produktioner någonsin. 4 Oscarstatyetter, 3 Guldbaggar och en Golden Globe. Det manar givetvis till försiktiga förändringar när en teaterversion tar form.
Handlingen i Fanny och Alexander utspelar sig i början av 1900-talet. Vi följer den förmögna familjen Ekdahl som består av änkan Helena och hennes tre söner. Äldsta sonen Oscar driver en lokal teater tillsammans med sin fru. Fanny och Alexander är parets två barn, vars värld tvärt förändras när fadern hastigt avlider. Modern gifter om sig med biskopen och när flyttlasset går till biskop Vergérus hem blir det andra regler som gäller. Barnens kärleksfulla och glädjefyllda tillvaro förbyts till en strängt religiös miljö där de regelbundet utsätts för fysiska bestraffningar. Filmversionen var Bergmans grand final och satte punkt för hans karriär som filmregissör. Manuset – och framför allt dialogen – är imponerande. Här blommar Bergmans förmåga som manusförfattare. Det är skickligt, välskrivet och dramat gör inga anspråk på att vara moralisk eller sedelärande. Det är bara ett stycke välberättad historia.
Första akten i Dramatens version är perverst bra. Lekfull, underhållande och inte en död sekund. Andra akten når inte samma nivå. Humorn och det roliga, som på ett naturligt sätt är drivande i första akten, tonas av naturliga skäl ner i den andra när Emilie flyttar in i Biskopsgården med barnen. Då är det tänkt att skräck och ondska ska ta över och driva handlingen framåt. Så blir det inte riktigt. Några scener blir lite för långa. Andra, t.ex. den där Aron skrämmer Alexander med sina dockteaterfigurer känns bara konstig och otydlig. Och när humorn återkommer i form av Jan Malmsjö som poliskommissarie med skånsk brytning känns tolkningen malplacé. Malmsjös gestaltning är rolig men passar inte i sammanhanget. Andra akten är också den som drar ner betyget från en klar femma till fyra. Den hade med fördel kunnat kortas med en halvtimme eller tajtas till för att behålla det höga publikengagemanget.
Det finns många stjärnor på scenen denna kväll men de som sticker ut lite extra är Jonas Karlsson i rollen som Gustav Adolf Ekdahl. Han är en av de tre bröderna och spelar en kärlekskrank familjefader som idag närmast skulle beskrivas som sexmissbrukare. Karlsson ligger nära Jarl Kulles tolkning i filmen (som Kulle vann en Guldbagge för) och lyckas framstå som en sympatisk karaktär trots att han bedrar sin fru och får ett barn med familjens barnflicka. I Karlssons komiska tolkning befriar han publiken från alla djupare tankar om vem han är och vad han står för.
I föreställningens bästa enskilda scen är det dock Jan Malmsjö som står i centrum. Han har tre olika roller i pjäsen och här är han regissör Landahl som går igenom en scen med teaterns ensemble. Malmsjö tar ut svängarna och får publiken att skratta hysteriskt. Tillsammans med Ellen Jelinek, i rollen som nervös och osäker sufflös, skapar de en omåttligt dråplig scen som gränsar till fars utan att trampa över. Det bör nämnas att Malmsjös insats är bragdbetonad. Svårt förkyld och med en röst som knappt bär tar han sig igenom föreställningen. Det märks att han tappas på kraft men också att han vägrar hålla tillbaka. Tack för det!
Lite besviken är jag på Reine Brynolfssons tolkning av den onde biskopen. Han väljer att gestalta honom som en ganska resonerande och nyanserad person. Jag hade hellre sett en mer svartvit tolkning där ondskan blev tydligare. Lite mer åt ”Johan Rabaeus-hållet”. Men jag kan ha fel. Det kanske behövs en nyanserad karaktär för att det ska bli trovärdigt att Emelie Ekdahl (spelad av Livia Millhagen) väljer att gifta om sig med biskopen. I pjäsen får vi i en bisats veta att Emilias relation med barnens far Oscar (Thomas Hanzon) varit sval och utan sexuella inslag. Vad vi inte får veta, men som står i Ingmar Bergmans grundmanus, är att biskopen är biologisk far till ett av hennes barn och att de haft ett förhållande tidigare. Även det andra barnet ska vara utomäktenskapligt där pappan är en okänd skådespelare.
Den tredje brodern, Carl Ekdahl spelad av Christopher Wagelin, gör en blekare tolkning. Carl har problem med spriten och är precis lika elak mot sin tyska fru som han är kärleksfull mot Fanny och Alexander. Men just den kärleksfulla relationen till barnen kommer inte fram. Karaktären är inspirerad av Ingemar Bergmans egen morbror Johan och återkommer i flera av hans verk. I filmen var det Börje Ahlstedt som briljerade i rollen och det skvallras om han ursprungligen också var aktuell för en mindre roll i pjäsen.
Slutligen ska även Hannes Alin i rollen som Alexander och Jennie Silfverhjelm som barnflickan Maj/pigan Justine omnämnas. Båda gör det där lilla extra som lyfter karaktärerna.
Scen: Stora scenen på Dramaten.
Bearbetning och regi – Stefan Larsson
Scenografi – Rufus Didwiszus
Kostym – Nina Sandström
I rollerna:
Helena Ekdahl – Marie Göranzon
Gustav Ekdahl – Jonas Karlsson
Emilie Ekdahl – Livia Millhagen
Biskop Edvard Vergérus – Reine Brynolfsson
Oscar Ekdahl – Thomas Hanzon
Carl Ekdahl – Christopher Wagelin
Lydia Ekdahl – Kristina Törnqvist
Alma Ekdahl – Tanja Lorentzon
Isak Jacobi – Hans Klinga
Aron Retzinsky – Pontus Gustafsson
Ismael Retzinsky & sufflösen – Ellen Jelinek
Maj & Justine – Jennie Silfverhjelm
Henrietta – Kicki Bramberg
Fru Blenda Vegérius & Fröken Vega – Basia Frydman
Poliskommissarie, regissör, skådespelare Jan Malmsjö
m.fl.
