Det talas ofta om att det råder brist på bra manus. Huruvida det är idéerna eller hantverket som brister, pratar man dock mindre om. Men man kan alltid göra som Tomas Alfredson och John Ajvide Lindqvist. De har intervjuat barn och iscensatt olika rollspel där barnen pratar och uppför sig som vuxna på jobbet. Samtalen har spelats in på band och därefter har man klippt och klistrat ihop repliker. Voilà – en pjäs!
Alla repliker är ordagranna citat från sessionerna med barnen. Men man har lagt dem i en annan ordning och satt in dem i en ny kontext. Det finns således inget krav på att texten ska vara grammatiskt korrekt. Vilket också är, förstår man ganska snart, en förutsättning för att mejsla fram den komik som uppstår när ”barns sätt att uttrycka sig” tar form i en vuxen kropp.
Scenbilden är ett kontor någonstans, var som helst, dit fem personer, en efter en, kommer till ett sammanträdesrum. Möten ska hållas. Beslut ska tas. Relationer och hierarkier ska utredas, kaffepauser läggas in och så lite drömmar och allmänna tokerier på det. Så. På ett ungefär. Är förutsättningarna för pjäsen Ett informativt samtal om den nuvarande situationen.
Ett slags tema har destillerats fram ur textfragmenten. Hur människan söker sin plats i gruppen. Hur hon söker bekräftelse, särskilt den som vill göra karriär, av andra. Hur hon agerar för att få igenom förslag och idéer. Och inte minst hur hon förhåller sig till ”ledningen”, de som har den verkliga makten och som i den här pjäsen tycks befinna sig på våningen en trappa ner. Cheferna från helvetet, om man så vill.
Ett informellt samtal om situationen är det andra samarbetet mellan Alfredson och Ajvide Lindqvist. Den första var succéfilmen Låt den rätte komma in. Det märks att de trivs att jobba ihop. För både text och det som de facto spelas upp på scen, frustar av liv och lust.
Ensemblespelet är det heller inget fel på. Särskilt kvinnorna gör enskilda prestationer som stannar kvar i minnet. Frågan är om jag någonsin sett Irene Lindh så här bra. Hur hon så på fullständigt allvar, och med ytterst prudentligt engagemang, gestaltar sin karaktär. Jennie Silfverhielm gör en furiös monolog om ”smugrökning”, en scen som blir ett riktigt guldkorn. Ordning och reda. Så gör man bara inte.
Det märks tydligt att publiken är indelad i två läger. Ena halvan skrattar högt åt kulturkockarna. Den andra är, ska vi säga något mer betraktande. Hur funkar det som pjäs då? Ja det blir förstås en absurd, tragikomisk, pjäs där det vuxna kroppsspråket krockar med barnets formuleringskonst. Ibland blir det guldkorn. Ibland blir det bara absurt. Ibland blir det kul. Ibland blir mer ”jaha”.
Men i stort, blottläger Ett informellt samtal om den nuvarande situationen någonting rätt mänskligt. Hur viktigt det är, att då och då ta ett steg åt sidan och betrakta sig själv lite grann från ovan. Den som inte kan det, får istället gå på teater och skratta i grupp åt sina egna och andras brister och tillkortakommanden. Är det en oförglömlig pjäs? Nej, det skulle jag inte säga. Men det är heller inte något bottennapp. Så betyget blir en godkänd trea.
Ett informellt samtal om den nuvarande situationen
Av Tomas Alfredson och John Ajvide Lindqvist i samarbete med några barn
I rollerna: Irene Lindh, Per Mattsson, Ivan Mathias Petersson, Jennie Silfverhjelm, Jan Waldekranz
Regi: Tomas Alfredson
Scenografi och kostym: Jan Lundberg
Ljus: Rudi Schuster
Peruk och mask: Mimmi Lindell
Musik: Adam Nordén
Speltid: 1,15 tim