Allan Svensson och Pia Johansson. Foto: Carl Thorborg
När man går hem efter en kväll på teatern och tycker att scenografin gjort det största intrycket, är det väl ändå något som har gått galet? Inte för att man inte ska prisa scenografer. För det ska man. Och det är nog den yrkesgrupp som måste tycka att det är särskilt roligt att gå till jobbet i dessa tider, då ny teknik skapar helt nya förutsättningar för vad man kan gestalta rumsligt på en scen.
I Dödsdansen på Stadsteatern är det Lars Östhbergh som står för scenografin. Den är stundtals bländande. Stundtals obegriplig. Men jag är osäker på om det senare ska skyllas på Östbergh?
Öppningsscenen är…magnifik. Med ryggen mot publiken sitter Edgar och Alice, Allan Svensson och Pia Johansson, i varsin designerfåtölj och blickar ut på den magnifika havsutsikten från sitt vardagsrumsfönster. Hos grannen, som förmodligen bor i en lika magnifik villa han, är det fest men Edgar och Alice är inte bjudna. Deras vänner har för länge sedan tröttnat på deras lekar. Istället har de blivit varandras fångvaktare och ska själva inom kort fira silverbröllop. Problemen med den här uppsättningen börjar också i den där storslagna öppningsscenen. För de sitter så, med ryggen mot publiken, i inte mindre än 13 minuter!
Det ska sägas med en gång att det här är en modern och dessutom nyöversatt version av pjäsen. Mia Törnqvist som har bearbetat pjäsen har gjort ett jättefint jobb. Hon har lyckats behålla kärnan och omsätta texten till nutid, samtidigt som replikerna blivit både lättare och ledigare. Vi som är vana att se en Edgar som artillerikapten i höga ridstövlar får här skåda en Edgar som jobbar i näringslivet men inte lyckats få det eftertraktade VD-jobbet, och som så småningom drar på sig gummistövlar då han måste se till att båten de har, inte slitit sig när ovädret dundrar in. Och ju längre pjäsen pågår desto mer tydligt blir det att Dödsdansen ligger som förlaga till Edward Albees: Vem är rädd för Virgina Woolf. En pjäs som Pia Johansson för övrigt agerade i för några år sedan.
Edgar och Alices villa är ett under av teknik och sterilitet och när vännen Kurt kommer på besök är det upplagt för att grytan ska börja koka. Men, och det här är ett stort men – det berör inte. Det märks att skådespelarna får ”slita hund”. Bäst klarar sig Allan Svensson men både han, Pia Johansson och inte minst Niklas Hjulström i rollen som Kurt, har lämnats åt sina egna öden. Kanske beror det just på att man velat göra en modern version? Det blir inte trovärdigt. När Alice visar upp det tomma kylskåpet för Kurt, som bevis på att de inte har några pengar att äta för, känner man sig lika tom inombords. Jaha. Men sälj huset då! Och när huset bokstavligt talat börjar skeva och knaka och när det mot klimax av pjäsen kommer upp en digital klocka som räknar ner mot…ja vad då?…undrar man vad regissören Ragnar Lyth egentligen vill. Samme Lyth regisserade dessutom Dödsdansen redan 1980, i en oförglömlig tv-föreställning med Keve Hjelm och Margareta Krook i huvudrollerna. I den här uppsättningen säger sig Lyth ha velat synliggöra pjäsen, göra en uppsättning som publiken kan spegla sig i. Jaha. En normalt funtad 2000-tals människa hade väl lämnat den där tjusiga strandvillan rätt snabbt? Och hade hon/han inte gjort det, hade det sannolikt berott på andra skäl än de vi får oss tilldelade i den här versionen.
Nej, det berör inte. Det saknas djup och det blir framför allt tråkigt. Trots goda skådespelare och trots den bitvis tekniskt fulländade scenografin.
Jag lider verkligen med skådespelarna som tycks ha lämnats ensamma åt sitt öde. Det är med stor sorg i hjärtat jag konstaterar att kvällens huvudperson är scenografin, för det är knappast den jag som publik vill spegla mig i.
Scen: Stockholms Stadsteaters stora scen
Pjäs: Dödsdansen av August Strindberg
Speltid: Ca 2,10 inklusive paus
Regi: Ragnar Lyth
I rollerna: Allan Svensson, Pia Johansson och Niklas Hjulström
