Önskar du dig också ett slitet sommarhus i skärgården, fullt av möjligheter; ett hus där drömmarna om livet och kärleken kan förverkligas? Då kommer du att läsa ”Solviken” av Annika Estassy i rasande fart.
Det handlar om Marie, som får ärva det bedårande slitna sommarhuset Solviken i Roslagen av sin faster. Efter att ha insett att den gifte professor hon haft ett förhållande med inte kommer att lämna sin familj beslutar Marie att flytta ut till Solviken för att slicka såren och starta om sitt liv. Ivrigt påhejad av kakbakande bästa vännen Susanne hittar hon nya kärlekar att tillfälligt dela säng med. Och så träffar hon plötsligt Niklas, som är pappa till sjuåriga Ebba men inte längre tillsammans med Ebbas mamma Ylva. Ylva är nämligen manisk, svartsjuk, ohanterlig, grälsjuk och perfektionist. Det hon minst av allt vill är att Niklas ska träffa någon ny kvinna. Men Niklas är godheten själv; snäll, snygg och genomtrevlig och hade han inte haft Ebba att ta hand om och Ylva att hålla på avstånd hade han träffat någon för länge sedan. I samma veva blir Niklas bäste vän Gabriel lämnad av sin hustru och ger sig ut i Stockholmsnatten.
Det här är en bladvändare, så lättläst att du undrar om du läst boken när du lägger den ifrån dig. Den är som ett sommarlustspel (trots att det utspelar sig under ett helt år); full av förvecklingar, misstankar, hat, missförstånd, kärlek – det är lättsamt, lite burleskt och friskt som ett glas rabarbersaft.
Dialogen, som trots att den bitvis är både rolig och träffande, faller tyvärr ibland ned till någon slags pilsnerfilmnivå – och det särskilt när Marie träffar sin bästis Susanne och när Gabriel och Niklas har killsnack. Det blir banalt och förstärker de förutfattade meningarna om att killar inte kan säga något allvarligt till varandra och att tjejer mest fnissar, när vi egentligen vill att både kvinnor och män faktiskt utbyter tankar som är djupare än huruvida gårdagskvällens ligg gav skavsår.
De svartvita karaktärerna är den andra saken som förbryllar, för de genomtrevliga är vackra och överdrivet sympatiska på alla sätt och de elaka inte bara otrevliga utan också fula – om inte utseendemässigt så i själen. Den allra elakaste, Niklas ex Ylva, blir så krampaktigt svart att min enda önskan är att hon ska ha någon positiv sida och äntligen få upprättelse. I ett kort stycke skiner hon igenom, men sedan är hon fullt ut häxa igen. När jag lägger ifrån mig boken är hon den av karaktärerna som verkar ha potential att utvecklas när alla andra redan gjort sitt.
Är det illa skrivet? Absolut inte. Det är lätt, glatt och till slut ändå så lyckligt det kan bli när man är runt 40 och bara vill att livet ska ordna sig. Den som kämpar får sin belöning och den som är missunnsam förlorar. De gråzoner vi hanterar i vårt vanliga liv finns inte här, men så är det också en bok man läser för förströelse, för att drömma sig bort och för att fortsätta hoppas att sommarnatten är precis så ljus och löftesrik som vi vill att den ska vara. Gott så.
Solviken av Annika Estassy
Frank förlag, 365 s
