Tre döttrar kommer hem från jordens alla hörn för att fira sin mamma som fyller 70. I samma stund som systrarna träffas igen faller de in i sina ”gamla” roller, så där som det lätt blir då närmaste familjen samlas. Men på film, eller rättare sagt i Blondie ska även oförätter redas ut, avundsjuka slätas över, karaktärer mötas och försonas på ett eller annat sätt.
Blondie av Jesper Ganslandt (Farväl Falkenberg & Apan) är tydligt uppdelad i tre akter. Inför varje nytt aktskifte, filmas familjen stillastående mot oss i publiken. Det är konstnärligt och en smula distanserat, men fotot av Linda Wassberg går det inte göra några anmärkningar på. Det är genomgående snyggt filmat med ett trolskt skimmer över sig. Men tyvärr räcker det inte med vackra bilder och miljöer. Det behövs faktiskt en bra historia också. Eller rättare sagt, det behövs en historia.
I centrum för Blondie står matriarken Sigrid, en mamma som inte står sina döttrar särskilt nära, hon gullar desto mer med sina hundar. Sigrid spelas suveränt av Marie Göranzon, men Göranzon kan å andra sidan ge liv åt en telefonkatalog. Hennes timing och bett i repliken gör henne närvarande, stortartad och självklar i rollen. Vare sig hon gör vanliga mamma-scener eller sådana där hon är en förvirrad konvalescent.
Storasyster Katarina (Helena af Sandeberg) krisar i sitt äktenskap och har precis inlett en relation med en kille på jobbet (som för säkerhets skull är ett sjukhus!). Den bedragne maken porträtteras fint av Olle Sarri. Han dricker alldeles för mycket, spelar datorspel och fjärmar sig. Det är en liten roll. Men Sarri gör den så pass intressant att det är hans karaktär som stannar kvar i minnet när filmen är slut.
Yngsta systern Lova (Alexandra Dahlström) lider av någon slags panikångest och får stor panikattack på födelsedagskalaset. Varför, får man aldrig något direkt svar på. Kanske är det hennes taskiga barndom som spökar. Eller så är det prestationsångest. Eller något annat. Inte vet jag. Dahlström går iallafall filmen igenom och ser så där trulig ut som bara hon kan, vilket inte direkt är någon överraskande rolltolkning.
Carolina Gynning är fotomodellen Elin som levt, och lever, ett ganska vilt och crazy modelliv. Vad kan man säga om Gynnings insats? Annat än att hon artikulerar ganska märkligt. Att hon spelar någon slags variant av sig själv. Och att det i den stora ”utbrottsscenen” med Göranzon, blir pinsamt tydligt hur stor nivåskillnaden är på deras skådespeleri. Ärligt talat kan jag inte begripa, att man inte gett rollen till en skådespelerska, känd eller okänd, proffs eller amatör, som åtminstone kunnat ge Göranzon en match. Är Gynnings varumärke verkligen så starkt att det även ”säljer” en film?
Blondie är alltså ett slags familjedrama med tydliga, nästan arketypiska karaktärer. Men bitvis är det en rätt stolpig dialog. Det är konstiga klipp, och en hel del scener borde fått stryka på foten. Vid åtminstone ett tillfälle synkar ljudpåläggen riktigt illa med det filmade materialet. Och det finns ett par förfärliga klipp, där man undrar om de somnat vid klippbordet, för i ett klipp lutar Gynning huvudet mot Göranzons högra axel, i nästa är det mot den vänstra, och så höger igen. Burr!
Och så var det här med en historia. För det undrar man flera gånger när man ser Blondie: Vad är det för story? Vad är det Ganslandt vill berätta?
Att familjen är en outtömlig källa att ösa ur är ingen nyhet. En familj har vi alla, vare sig vi tycker om den eller inte. Kruxet med Blondie är att Ganslandt tecknar upp familjemedlemmar med oförlösta trauman, men sedan fördjupar han inte karaktärerna så att man känner med, eller för all del för, någon av dem. Nja. Njo. Han, den bedragne maken kanske. Olle Sarris lilla biroll. Den sticker ut. Den rymmer mer djup än vad det lilla isberget på filmduken avslöjar. Och det är där, i det där lilla, som det blir intressant. Men det räcker inte på långa vägar när. Det var länge sedan jag tyckte att en film som är 1,18 lång känns som 3,18. Och det är tyvärr inte något bra betyg.
Blondie
Manus och regi: Jesper Ganslandt
I rollerna: Marie Göranzon, Helena af Sandeberg, Carolina Gynning, Alexandra Dahlström och Olle Sarri
