Björk har haft problem med rösten och ställt in flera planerade konserter under 2012. Men till avslutningsdagen på Stockholm Music & Arts festival finns hon på plats. Ikväll är rösten stark och hon accentuerar sin isländska accent mer än någonsin – framför allt i låtarna på engelska. Scenkostymen hade kunnat vara Schweizergardets reservuniform (ni vet de som vaktar Vatikanstaten). Det är blått, orange och lila sammansatt i en kroppsperuk som skapar en känsla av revy och teater.
Artisten och ljudkonstnären Björk äntrar stora scenen exakt kl 21.15 som aviserat. Hon spelar 15 låtar under en och en halv timme och mellansnacket begränsas till ”tack” eller ”tack så mycket”. Publiken är tyst – ovanligt tyst – och det är inte av förtrollning. Konserten är inte dålig men den erbjuder knappast det publiken förväntar sig.
Vi tar det från början.
Björk är motsatsernas artist i flera bemärkelser. Det stora publika genombrottet fick hon redan 1993 med albumet Debut. Både det och uppföljaren Post som kom 2 år senare sålde platinum (dvs. mer än 1.000.000 ex.). Skivförsäljningen har sedan dess dalat för varje album och med materialet som hon släppt efter millenniumskiftet har det varken blivit några listframgångar eller nya generationserövringar. En paradox är dock att hennes status hos Sveriges kritikerkår ökat i takt med att hennes musik blivit allt mer svårtillgänglig. Hon har geniförklarats och 2000-talets experimentella album har rosats – men är inte i närheten av 90-talets försäljningssiffror. Lite hårddraget kan man säga att kulmen på hennes musikaliska karriär nåddes under 90-talet medan myten och artisten Björk peakade med Polarpriset 2010. Det betyder att stora delar av hennes fans lever med tjugo år gamla musikaliska referenser till Björk.
Följaktligen bestod stora delar av konsertpubliken av förväntansfulla beundrare som hon erövrade på 90-talet. Många hade kommit med förhoppning om att få uppleva en greatest hits-konsert. Så när låtlistan i huvudsak hämtar material från det senaste konceptalbumet Biophilia är det främst en liten klick av entusiaster som är nöjda. Albumet, som är ett tekniskt och musikaliskt experiment uppbyggt på appar och inspelat på iPad, har inte mycket gemensamt med hennes tidiga kompositioner. Därför är jag inte överraskad när många lämnar de bästa platserna längst fram vid scenen mitt under pågående konsert. Och jag tror inte jag varit på någon konsert där så många gått innan extranumren går igång.
På scen finns älvkören Graduale Nobili som består av 13 unga körsångerskor, batteristen Manu Delagu samt ljudteknikern Max Weisel som styr allt förinspelat. Kören är vokalt kompetent och ger en extra dimension åt ljudbilden men hade gärna fått vila på några av låtarna för att ge plats åt Björk. Till exempel i Jóga och Pagan Poetry som är snuskigt bra i original där Björks avskalade röst bär hela arrangemanget. Jag är också lite tveksam till syftet med kören. Ska de utgöra en visuell komponent på scenen? Då är det svårt att förstå varför de inte fått koreografi. Bitvis ser det ut som en skolavslutning i nian där varje individ fritt får tolka och röra sig till bastakten.
Den visuella behållningen blir istället grafiken som visas på tre stora skärmar samt diverse pyroteknik. Grafiken är läcker men inte på något vis banbrytande, och det räcker inte för att göra konserten till något oförglömligt. Det blir tydligt att Björk främst är en studioartist och hennes musikaliska experiment är en betydligt större upplevelse i iTunes än live på scen.
Att vi inte får höra hennes största hit i karriären – jazz- och storbandslåten It’s oh so quiet är inte så förvånande. Dels för att det är en av få låtar som hon inte skrivit själv. Dels för att det är en jazzlåt som helt bryter mot hennes musikaliska koncept för kvällen. Däremot hade jag gärna lyssant på Army of me som hade blivit ett utmärkt extranummer efter Declare Independence. 90-tals hiten fick en ordentlig revival förra året i en version tillsammans med Skunk Anansie. Den ingick i soundtracket till filmen Sucker Punch.
Festivalen Stockholm Music & Arts då? Nja, en hygglig start men det finns mycket att ändra. Det är en stadsfestival, men tyvärr var allt för mycket lånat från landsortens festivaler: Usel mat i kombination med höga priser samtidigt som det är förbjudet att ta med mat och dryck in på området. Onödigt långa köer till toaletterna. Stort antal stånd som inte tog betalkort gör att hela festivalen får en stämpel av fiffel och svarta pengar framför kundservice. Det finns med andra ord mycket att förbättra till nästa år.
Bäst: Thunderbolt där en mekanisk blixtrande hummertina sänks ner över scen.
Sämst: Koreografi och mellansnacket som var obefintligt
Låtlista
1. Cosmogony
2. Hunter
3. Thunderbolt
4. Moon
5. Hidden Place
6. Crystalline
7. Virus
8. All is full of love
9. Jóga
10. Mouth’s Cradle
11. Hollow
12. Pagan Poetry
13. Mutual Core
14. Náttúra
Extranummer
15. Declare Independence
Det var en snäll recension. Jag var också där och det var något av det sämsta jag sett. Det var snarare en worst-hits konsert med Björk. Synd om tjejen som var så bra innan, men skriva bra låtar är svårt och man kan inte hålla på i evigheter.