Ljudet är i det närmaste öronbedövande när drottningen av R&B, Mrs Beyoncé Knowles-Carter – gör entré i The Mrs Carter show. Skriken är på en nivå så att man tror att man befinner sig på värsta pojkbandskonserten eller för all del en Beatleshysteria. Jag har aldrig hört något liknande när jag sett en kvinnlig artist. Nu har Beyoncé visserligen fans i de flesta åldersgrupper, men det känns ändå som att hon riktar till den unga skaran vrålande tjejer med peppande budskap som: Ingen är perfekt. Du duger som du är. Lätt att säga för den som står i ovanligt schyssta scenkläder, välmejkad och med värsta vindmaskinen framför sig. Men faktiskt helt trovärdigt.
Visst, Beyoncé är artist ut i fingerspetsarna. Drillad från barnsben via Destinys Child till en extremt framgångsrik solokarriär. Men hon sjunger som en gud och dansar som en gudinna. Det är inte svårt att förstå varför hon porträtteras som drottning, i olika miljöer och epoker, i några av de förinspelade videos vi tvingas titta på medan hon gör sina klädbyten. Å andra sidan är det i avsnitten när filmduken rullas ner, som tempot på showen sackar. Varför gör teamet inte någon mer av de där filmerna om de nu måste vara med? Anlitar en kreativ person. Hittar på en story. Gör något innovativ. Något som överraskar.
Nu regerar Queen B ändå, för är det något Beyoncé bjuder publiken på så är det stor show. Det är superproffsigt, från minsta scenkostympaljett till värsta danskoreografin. Och när hon sjunger gör hon det med en röst och pitch som är helt oklanderlig. Detta trots att ljudet är lite sisådär under kvällen. Beyoncé har en stor låtskatt att ösa ur och det låter fruktansvärt bra live. Publiken står i princip upp hela tiden och när hon mot slutet åker någon slags hänglift från scenen till motsatt sida av Globen blir jublet öronbedövande. Där finns en mindre scen och den del av publiken som suttit längst ifrån befinner sig plötsligt närmast och hamnar i mer eller mindre extas när hon radar upp det ena knäckarnumret efter det andra, Love on Top, Survivor, Crazy in Love och Single Ladies (Put a Ring on It).
Med på scen finns också ett tjugotal dansare och musiker. Ovanligt och kul att alla utom två är kvinnor. 10-kvinnobandet The Sugar Mamas har Beyoncé startat för att inspirera unga tjejer att börja spela i band, eftersom hon själv saknade förebilder av kvinnliga musiker när hon var yngre. Nu ska det dock tilläggas att de två manliga dansare som fått ”dispens”, är fruktansvärt bra och kanske märks ännu mer än vad de hade gjort i en mer mixad dansensemble.
Alldeles innan det sista numret, Halo, sjunger Beyoncé några rader ur Dolly Partons I will always love you. Det blir en innerlig och rörande hyllning till Whitney Houston och är det någon som kan axla den låten så är det väl just Beyoncé.
Låtlista:
1. Run the World (Girls)
2. End of Time
3. Flaws and All
4. If I Were a Boy
5. Get Me Bodied
6. Baby Boy
7. Diva
8. Naughty Girl
9. Party
10. Freakum Dress
11. I Care
12. I Miss You
13. Why Don’t You Love Me
14. 1+1
15. Irreplaceable
16. Love on Top
17. Survivor
18. Crazy in Love
19. Single Ladies (Put a Ring on It)
20. Grown Woman
21. I Will Always Love You
22. Halo
