Är det nödvändigt att ställa upp fyra skådespelare, spritt språngande nakna på scen medan publiken intar sina platser? Och därefter låta dem spela första delen av pjäsen som ”Gud skapat dem”? Hur utsatta och bekväma känner de sig? Och hur utsatt och bekväm känner sig publiken? Står karaktärerna på scen och speglar sig i imaginära speglar? Och är det i så fall i oss, publiken, som de speglar sig? Det är några frågor man ställer sig när man sätter sig ner för att se föreställningen Blev det inte mer än såhär.
Blev det inte mer än såhär, är en nyskriven pjäs av Jonna Nordenskiöld som har urpremiär på Stockholms stadsteaters Lilla scen i höst. Pjäsen marknadsförs som en relationsdeckare, vilket är helt obegripligt. Pjäsen börjar i nutid, och går så småningom tio år tillbaka i tiden för att ta reda på vad det var som gick fel i två parrelationer. Men att själva brottet (för det är väl ett sådant man ska lösa i en deckare?) skulle vara att ta reda på vem eller vilka som eventuellt tagit kål på kärleken i en relation, känns rätt långsökt. Ja, till och med som falsk marknadsföring eftersom man inte får veta vem ”mördaren” är.
Men strunt i det! Blev det inte mer än såhär borde kort och gott ha marknadsförts som det den är – en relationskomedi. Vilket är gott nog, ja till och med bättre än gott eftersom man under en dryg timma får sig många goda skratt och blir underhållen på hög nivå.
En snabb resumé av handlingen låter som följer:
Caroline har varit sur de senaste två åren. Mats spelar helst frisbeegolf med barnen. Viktor är nöjd med att karriären går framåt medan Malena längtar efter – ja, vadå? Två par som närmar sig 40. De har tagit sig igenom småbarnsåren och vet hur en perfekt crème brulée ska smaka. Men vad händer nu? Ska man vara tillsammans för barnens skull? Och funkar verkligen närhetsövningarna psykologen tipsar om? Eller blev det inte mer än såhär?
Låter det trist? Det är det inte. Det är tvärtom en föreställning med mycket humor och även om du inte själv kan identifiera dig med någon av rollkaraktärerna, har du garanterat mött någon av dem eller för all del, sett dem på TV.
Visst, Nordenskiölds manus bygger mycket på våra fördomar om familjelivet i stort, och parrelationer i synnerhet. Men hon har twistat till det, både ett och två varv, och gjort ett imponerande skickligt manusbygge. Eftersom det är Nordenskiöld själv som också är pjäsens regissör, kan man gissa att hon även kunnat besvara de eventuella frågor ensemblen haft om sina respektive karaktärer.
Och det jag blir allra mest glad över är faktiskt – ensemblespelet. Den bästa teatern är, enligt mig, den när alla i en ensemble håller en hög nivå. Inte nödvändigtvis för att de är lika bra, utan för att de kompletterar varandra och blir bra tack vare de andra.
Katarina Cohen har visat prov på sin komiska talang förr, bland annat i Paraplyerna från Cherbourg, och lyckas här ge kött, liv och faktiskt – en fullt acceptabel förklaring till varför hennes Caroline blivit så sur. Emil Almén har hittat ett perfekt komiskt tonläge för ”Mats” och Sanna Krepper är härligt livfull som Malena men den som överraskar mest är Henrik Norlén. Han har utvecklats och mognat i takt med de roller han fått göra på Stadsteatern och rollen som Viktor är ett riktigt lyckokast.
Alla i ensemblen bottnar i varenda replik, vilket är ovanligt i en komedi, och gör det med stor spelglädje. Det är ett tight och bra ensemblespel från första till sista replik.
Så vad svarar man då på de frågor jag ställde i början: Är det nödvändigt att ställa upp dessa fyra skådespelare, spritt språngande nakna på scen medan publiken intar sina platser? Och därefter låta dem spela första delen av pjäsen som ”Gud skapat dem”?
Det är tveksamt. För nog verkade både skådespelare och publik mer bekväma när de förra fått underkläderna på sig så alla kunde koncentrera sig på ord, spel och själ, istället för kropp.
Scen: Stockholms Stadsteaters Lilla scen Pjäs: Blev det inte mer än så här av Jonna Nordenskiöld Regi: Jonna Nordenskiöld Medverkande: Emil Almén, Katarina Cohen, Sanna Krepper och Henrik Norlén. Speltid: 1,10 ingen paus
