Jesus Christ Superstar är inte Andrew Lloyd Webbers första musikal, men det var den första med vilken han nådde global kommersiell framgång. Den kom också att bli symbol för den moderna musikalgenren som kommit att bli en hel turistindustri. Verket var från början ett konceptalbum som släpptes 1970 med Ian Gillan från Deep Purple som Jesus. Den omarbetades sedan för scenen och hade urpremiär på Mark Hellinger Theatre på Broadway året efter – en teater som idag är omstöpt till en kyrka!
Den första svenska uppsättningen av musikalen sattes upp i februari 1972 då Scandinavium i Göteborg bokades för fem speldagar. Bruno Wintzell spelade Jesus men produktionsledningen led stor beslutsångest när man skulle casta Maria Magdalena – skulle man välja Agneta Fältskog eller Titti Sjöblom (Alice Babs dotter)? Det blev en kompromiss där Titti fick spela på matinéerna och Agneta på kvällarna.
Så när Ronny Danielsson på nytt regisserar den hyllande uppsättningen från Malmöoperan saknas inte referenser. Det är en musikalklassiker som ska putsas, moderniseras och passa för 2012. Det har alltså gått tre år sedan Malmöuppsättningen och på Göta Lejon har scenografi och kostym ändrats. Det har blivit en mix av idéer och koncept som tyvärr skapar en viss visuell förvirring. Camilla Thulin, som varit ansvarig för kostym, har valt att klä Jesus och hans lärljungar i machoattribut i form av läderkläder, hästsvans och svarta solglasögon. Sällskapet ser ut att tillhöra ett kriminellt mc-gäng och det förstärks av att scenkulissen är en sliten industrilokal. En av lärljungarna har dessutom fått låna ett patronbälte av Rambo som hänger som ett baner över magen. Varför?
Efter att Judas kysst Jesus grips han av två män. Varför är de klädda i bomberjackor och kängor?
När Jesus förhörs av översteprästerna bevakas mötet av secret service män i svarta kostymer och solbrillor som bevakar tillställningen. Varför?
När titellåten Superstar framförs får vi se ett Las Vegas nummer där tjejer i glittriga rosa paljettklänningar dansar med självlysande Jedisvärd av samma typ som Luke Skywalker begagnar sig av i Star Wars. Varför?
Jesus kors har blinkande lampor och Pontius Pilatus en kostym av svart siden som glittrar. Varför?
Ni förstår säker poängen. Det uppstår många frågetecken och det verkar som om delarna fått eget liv och inte passar ihop. Det brister i relevans och musiken verkar hämtad från någon annan musikal. Ibland infinner sig en känsla av att ensemblen fått fem minuter på sig att själva rafsa ihop något ur Göta Lejons rekvisita- och kostymförråd.
Musikaliskt har kapellmästaren Kristofer Nergårdh skapat ett rockarrangemang med en ljudbild som har tydliga rötter i 70-tal. Det är riff som spelas med både bas och gitarr, långa instrumentala solonummer och en skrikig sång som tränger igenom ljudvallen. Extra plus för att ljudet i salongen är tekniskt perfekt – från diskant till tunga basgångar.
Texterna översattes av huvudrollsinnehavaren Ola Salo själv inför Malmöuppsättningen 2008 och då var kritiken inte odelat positiv. Jag tycker dock inte att texterna är störande utan de gör sitt jobb utan att för den skull vara geniala. Ola själv gör en stabil insats. Han har en bra skolad röst och är säker i sången. Som aktör gestaltar han en lidelsefull, klok och trovärdig Jesus – dock med ett undantag. I inledningen försöker han med våld ge sig på en av lärljungarna som framför betänkligheter mot Maria Magdalen. Det känns inte riktigt som Jesus – en våldsman som måste stoppas av kollegorna?
De som köpt biljett för att se Ola Salo – och det tror jag är ganska många – blir nog inte besvikna. I andra akten agerar han fullt ut och ett tag känns hans lidande allt för realistiskt och obehagligt. Man börjar oroligt se sig runt i salongen för att se om det finns barn som behöver skyddas. Det är ett gott betyg.
För de som vill se en bra föreställning av Jesus Christ Superstar blir dock upplevelsen en annan. Regin är spretig, kostymen oklanderlig i utförandet men illa genomtänkt för sammanhanget, scenografin har vi sett förut – en sliten industrilokal. Allt för många viljor, koncept och idéer tycks ha sipprat igenom Danielssons regissörsöga denna gång. Men det kan också vara ett högst medvetet val. Kanske är det just detta publiken vill se? Våren är slutsåld och biljetterna till hösten säljs för fullt just nu.
Patrick Martinsson (Judas), Janne Åström (Övesteprästen Kajafas) och Fred Johanson (Pontius Pilatus) sticker ut och gör föreställningens bästa sångprestationer. Anna-Maria Hallgarn (Maria Magdalena) ligger tyvärr för lågt i tonläget genomgående vilket gör att flera av de bärande numren i musikalen inte lyfter. Lite orättvist har hennes karaktär blivit förvånansvärt anonym i den här uppsättningen.
Till sist: Jag tycker Den sista måltiden (Last supper) är otroligt lik Aldrig ska jag sluta älska dig som Jonas Gardell skrivit svensk text till.
