Precis som Django Unchained går 12 Years a Slave upp på biograferna i december månad – och det är ingen slump. Båda filmerna har kvaliteter som gör att de hamnar i kategorin ”Årets bästa filmer” och därmed aspirerar på filmvärldens mest prestigefyllda utmärkelse – Oscarsstatyetten. Filmerna handlar om slaveriet i den amerikanska södern på 1800-talet och ingen av dem skyggar för att fronta våldet som en bärande del av handlingen. Men där tar likheterna slut. 12 Years a Slave är inte fiction utan en historia som bygger på verkliga händelser. Steve McQueen har tidigare regisserat Shame och Hunger som blev kritikerframgångar men ändå hade svårt att sälja biobiljetter. Bara efter några veckors visning i USA har 12 Years a Slave blivit McQueens största kommersiella framgång i karriären. Det är en viktig film på samma sätt som berättelser om nazismen påminner oss om människans inneboende krafter, och att rasism och ondska genom historien varit både accepterat och betraktats som en lösning på olika problem. Men trots att filmen är över två timmar lång finns det inga döda minuter – och det är en bedrift i sig som bara de riktigt stora regissörerna behärskar.
Filmen handlar om den svarta violinisten Solomon Northup som bor med fru och barn i Saratoga Springs i närheten av New York. Året är 1841 och han bor i de norra delarna av USA där slaveriet redan förbjudits. Solomon är en fri man som lockas till Washington för ett tillfälligt extrajobb som musiker för ett resande cirkussällskap. Väl på plats drogas och kidnappas han för att säljas som slav. Han döps om till Platt och förs båtvägen till Louisiana i den amerikanska södern där han säljs och flyttar runt mellan olika plantager. Det minst genomtänkta med filmen är kanske titeln som avslöjar att Solomons tid som slav är begränsad till 12 år, vilket gör att man direkt förstår att han kommer att bli en fri man redan i början på filmen.
Historien bygger på Solomon Northup självbiografi som kom ut 1853, samma år som han blev räddad från slaveriet. Boken gavs ut året efter Onkel Toms stuga, och sålde i 30.000 ex , vilket gjorde den till en av de mest köpta böckerna i USA det året. Huvudrollen spelas av Chiwetel Ejiofor, som svenskarna kommer att bli närmare bekanta med redan i januari då dramaserien Dancing on the Edge börjar sändas i SVT. Där har han en bärande roll tillsammans med blonda Joanna Vanderham, som hade huvudrollen i tv-serien The Paradise som gick tidigare i år på SVT. Huvudpersonen Ejiofor mejslar fram en mjuk eftertänksam karaktär och skapar igenkänning på mer än ett plan. Att han är intelligent och van vid de vitas privilegier gör att han reagerar på ett sätt som nog de flesta i den fria världen känner igen sig i. I början känner han skräck inför situationen och slår tillbaka mot ovärdigheten och belackarna. Senare, när han utvärderat situationen, inser han att den smartaste strategin är att ligga lågt. Att acceptera och invänta rätt tillfälle.
McQueen frossar inte i våld på samma sätt som Tarantino, men låter samtidigt inte kameran vika för det obehagliga. Han censurerar varken det råa språket, där ”nigger” och andra kvädningsord ingår i den vardagliga vokabulären, eller piskan som snärtar och slår upp öppna sår på slavarnas ryggar. Vi får se familjer splittras, våldtäkter och misshandel. Det kryper och känns obehagligt och vid flera tillfällen håller han skickligt fast i stämmningen genom att låta kameran rulla under några extra sekunder som stillbild. Det ger tittaren tid att reflektera– men ändå inte på bekostnad av berättartempot.
Att filmen tar sig an olika perspektiv och dimensioner gör att den blir ett komplett drama. Solomon hamnar först hos den hygglige plantageägaren Mr Ford (Benedict Cumberbatch), men det visar sig att godheten är begränsad och när det väl kommer till kritan är han inte intresserad av att få veta sanningen om Solomon – att han kidnappats och egentligen är en fri man. Han skickas istället vidare till Edwin Epps (Michael Fassbender), och där blir förhållandena tuffare. Epps har ett gott öga till den högspresterande slaven Patsy (Lupita Nyong’o), vilket frun i huset noterat. Herr och fru Epps är inte bara mentalt instabila utan också elaka och konstant grälsjuka. Fassbender har varit med i McQueens samtliga tre långfilmer och de håller på att bli ett par av samma dignitet som DiCaprio/Scorsese och Depp/Burton. Han briljerar i rollen som den oberäknelige plantageägaren och kommer sannolikt att få mer än ett filmpris för sin prestation.
Scenen när Solomon blir utsatt för ett hängningsförsök av förmannen Tibeats är näst intill olidlig. Hängningen stoppas, men Solomon får stå på tårna i en utdragen scen för att inte bli strypt. Runt honom arbetar slavarna utan att våga ingripa. 12 Years a Slave bärs fram av starka obehagliga intriger som gestaltas skickligt av ensemblen. Det gäller inte bara de bärande rollerna utan även birollerna. Vi får möta Brad Pitt, Paul Giamatti i förvånansvärt små, men oerhört välspelade roller. Även Paul Dano spelar med inlevelse den grymme förmannen Tibeats som tidigt hamnar i konflikt med Solomon.
12 Years a Slave är tveklöst en av årets bästa filmer. En bioupplevelse som ruskar om och ger ett välbehövligt uppvaknande mitt i julhelgens marinad av kommersiella budskap. Det skulle inte förvåna mig om den kammar hem såväl bästa manliga skådespelare som båda birollspriserna i nästa års Oscarsutdelning.
Fotnot.
För många svenskar är slaveriet främst förknippat med boken Rötter och den amerikanska handeln med Afrika under 1800 talet. Men faktum är att det så sent som 1847 förekom svensk slavhandel godkänd av Gustav III. Han gav Västindiska kompaniet rättighet att köpa slavar i Västafrika och använda ön Saint-Barthélemy som tullfri hamn för vidare export.
12 Years A Slave
Biopremiär: 20 dec 2013
Regi: Steve McQueen
Manus: John Ridley
Medverkande: Chiwetel Ejiofor, Michael Fassbender, Brad Pitt, Benedict Cumberbatch, Paul Giamatti, Quvenzhané Wallis, Sarah Paulson, Lupita Nyong’o
Producent: Dede Gardner, Steve McQueen, Brad Pitt
Musik: Hans Zimmer
Längd: 2 tim, 13 min
