The Master – Ett mästerverk och en skådespelartriumf

On 11 november, 2012 by Carl Aronsson

Det finns bara en handfull regissörer som har förmåga, budget och ambition att ta varje enskild del av filmskapandet mot total perfektion. Paul Thomas Anderson är en av dem. Med filmer som There will be blood, Magnolia och Boogie Nights har han visat att han är en av vår tids viktigaste filmskapare. En kreatör som tänjer och flyttar filmkonstens gränser i nya riktningar.

I The Master får vi möta krigsveteranen Freddie Quell precis efter att andra världskriget tagit slut. Härjad av kriget och en tuff uppväxt får vi redan i anslaget klart för oss att filmens huvudperson lider av allvarliga problem med alkohol, sociala kontakter och sexuella fantasier. Han tar en dag i taget men har en tendenser att lösa problem med våld vilket gör att han ständigt får söka nya sammanhang, vänner och jobb. Quells personporträttet tecknas dock i varma toner och trots de negativa karaktärsdragen, får man snabbt sympati för rollfiguren när det står klart att han inte drivs av ondska utan förvirring och förtvivlan.

Freddie Quell spelas av Joaquin Phoenix som gör sitt livs rollprestation – något som helt saknar motstycke under 2012. Han är så övertygande i rollen som krigsveteran att till och med Phillip Seymour Hoffman blir frånåkt – och det säger en del. Phoenix har inte bara bantat sig anorektiskt smal för rollen utan också jobbat med karaktärens små detaljer. Han ger Quell ett skratt som bullrar och smittar men också signalerar något avvikande. Kroppshållningen, blicken och det sluddriga talet är så autentiskt att jag först tvivlar på att det verkligen är Phoenix som spelar rollen.

Inledningsvis får vi följa Quells misslyckanden i arbetslivet, bland annat som fotograf och grönsaksplockare. Så småningom träffar han den karismatiske Lancaster Dodd (Philip Seymour Hoffman) på en båt han mönstrat på. Dodd är grundare och ledare för den sektliknande organisationen The Cause. Han tilltalas som The Master av anhängarna. Dodd är ombord för att fira dotterns bröllop och när han förstår att Quell befinner sig i en besvärlig livssituation tar han honom under sina vingar. Rykten gör gällande att Seymour Hoffmans rollfigur bygger på L. Ron Hubbard – mannen som grundade Scientologirörelsen med utgångspunkt från en bok han publicerade 1950. Och kanske är likheterna alltför många för att ryktet helt ska kunna avfärdas.

Anderson har emellertid inte för avsikt att skildra sektlivets fram- eller baksidor utan filmens handling kretsar runt relationen mellan Quell och Dodd. För trots att deras vänskap bygger på karaktärernas olikheter, utvecklar de en varm relation till varandra. Spänningen drivs framåt av hur Quells karaktär utvecklas, men också av att Anderson laddat scenerna med en intelligent dialog och ett visuellt suggestivt bildspråk där foto, scenografi och kostym samspelar och bildar hörnstenar i filmbygget. Det är många close-ups, snygga övergångar och genomtänkta bildvinklar. Bildspråket tillsammans med skådespeleriet är filmens främsta behållning. Anderson har också valt att göra en grej av fotot genom att filma i 70 mm (35 mm är standard) vilket betyder att kontraster, färger och detaljer framträder tydligare på stor duk. Men det är sannolikt också ett taktiskt val för att göra filmjuryn över hela världen uppmärksamma på att filmens bildkvalitet.

När Dodd och Quell möts är året 1950 och sektledaren håller på att bygga upp sin rörelse med utgångspunkt från Bok 1. Quell välkomnas av sekten och underkastar sig Dodds psykologiska övningar med förhoppning om att komma i balans. Dodd blir å andra sidan förlöst i sin skrivkramp av Quells närvaro och blir så småningom klar med Bok 2. Deras relation präglas av humor, glädje och en ömsesidig respekt där de tar varandra i försvar mot omvärldens angrepp.

Vi får också se Amy Adams i rollen som fru Dodd. Hon gör ett porträtt av en ganska kylig och beräknande karaktär som mest agerar i kulisserna. Hon gestaltar sin karaktär med små uttryck; en fast bestämd blick, viskningar, artiga leenden. Hon lämnar ett starkt avtryck som tar henne ytterligare ett steg bort från de gulliga Disney-karaktärer som hon tidigare byggt karriären på. Denna gång är hon minst lika bra – kanske lite vassare ändå – jämfört med rollen som Mickys flickvän i The Fighter.

Paul Thomas Anderson ger Joaquin Phoenix regi

Trion Seymour Hoffman, Phoenix och Adams gör var för sig – men även tillsammans – en makalös prestation. Jag undrar om det kan bero på att rollkaraktärerna ligger dem nära även privat?  Amy Adams är uppväxt i en familj som var aktiva mormoner – en religion som också startades av en karismatisk ledare och använder sig av sekteristiska metoder. Joaquin Phoenix å andra sidan har sedan 90-talet varit förföljd av rykten som gör gällande att han har drogproblem, och finns det någon sanning i de ryktena har han haft lång tid att träna för den här rollen. Philip Seymour Hoffman då? Ja, han har inga religiösa kopplingar men är den enda i ensemblen som faktiskt vunnit en Oscar – Bästa manliga huvudroll för Capote 2006.

På tal om Oscars bör det uppmärksammas att Paul Thomas Andersons filmer ofta blir nominerade i flera olika kategorier, men att han personligen inte har vunnit i kategorierna Bästa regi, manus eller film. There will be blood vann i Bästa foto och Bästa huvudroll på Oscarsgalan 2008. Magnolia nominerades i tre klasser men vann inget 2000, och Boogie Nights var också nominerad i tre klasser 1998 men fick gå lottlös från galan. Hur det kommer sig att Anderson levererar mästerverk på mästerverk men att priserna för de personliga prestationerna uteblir? Ja, det finns åtminstone två skäl vi kan spekulera i:

Det första är handlingen. I filmer utan början och slut, dvs där handlingen endast utgör en ram som inte driver berättelsen framåt, vinner sällan pris för bästa film eller manus. Ofta beror det på att häftiga effekter och bra skådespeleri i allt för hög grad ersätter handling. Till den kategorin hör tyvärr många av Andersons filmer men det är knappast en slump. Som manusförfattare och avantgard-regissör söker han ständigt nya vägar och då passar inte Hollywoods dramturgiska standardmallar speciellt bra. De är ju i första hand utvecklade för att nå ekonomiska och inte konstnärliga framgångar.

Det andra är klippningen. En film kan vara hur lång som helst så länge den är underhållande och handlingen drivs framåt. Men trots att långfilm generellt tenderar att bli allt längre idag är det inte många filmer som klarar 100 minuters-gränsen utan att innehålla platåer där biopubliken börjar skruva på sig. Just långa filmer är Andersons signum men också främsta svaghet. Magnolia är över tre timmar lång och There will be blood samt Boogie Nights är cirka två och en halv timme långa. The Master är ”bara” 137 minuter och den är 100-procentig i ungefär 110 minuter. Någonstans efter scenen där man åker motorcykel i öknen bromsar handlingen och spänningen avtar.

På slutet får vi se Lena Endre i en kort scen som norsk mamma till en förälskelse som Quell inte kan glömma. Insatsen lämnar inga avtryck men leder säkert till lite extra uppmärksamhet när filmen lanseras i Norden. Min gissning är att filmen får en drös av Oscarsnomineringar men vinner i kategorin Bästa foto och Bästa manliga huvudroll. Tyvärr är samtliga tre föreställningar under Stockholms Filmfestival helt utsålda. Svensk premiär är ännu inte fastställd men blir sannolikt någon gång i vinter.

The Master

Manus & Regi: Paul Thomas Anderson

Skådespelare: Philip Seymour Hoffman, Joaquin Phoenix, Amy Adams, Laura Dern, Lena Endre m.fl.

Längd: 137 min

 

Kommentera