Sverigepremiär: Musikalen Next to Normal på Wermland Opera

On 5 februari, 2012 by Camilla Janzon

Cecilie Nerfont Thorgersen

 

Wermland Opera är föredömlig. Till skillnad från sin storebror i huvudstaden har den framsynta ledningen på Wermland Opera för länge sedan insett att man kan producera musikaler jämsides med opera för att nå en bred publik och därmed få större intäkter och beläggning. Här vågar man. Här letar man aktivt och är ofta snabbast på bollen med att plocka upp nya musikaler.

Man var först i Sverige med att sätta upp Sunset Boulevard av Andrew Lloyd Webber för några år sedan och nu blir man först med Next to Normal. En musikal som rönt stora framgångar, vunnit Tony Awards för bästa musikal samt, en smula ovanligt för en musikal – prestigefulla Pulitzerpriset. I höst sätter Stockholms stadsteater upp den, med Lisa Nilsson och Dan Ekborg i huvudrollerna.

Vad är det då som gör att Next to Normal betraktats som så nyskapande i genren? Jag skulle säga tematiken och det höga tempot. Det råder inte en död sekund mellan scenerna. Här har vi en på ytan normal familj som försöker få ihop livspusslet. Men under ytan spökar en mörk sorg om den förstfödde sonen som dött vid ett års ålder, en sorg som Diana, mamman i familjen, aldrig har kommit över. Musikalen handlar i stort om hur de övriga familjemedlemmarna förhåller sig till mammans allt mer depressiva tillstånd. Låter det tråkigt? Det är det alls inte. Det är starkt, mänskligt, inkännande och medkännande. Och här sjungs det om såväl facebook som Idol. Fredrik Fischer och Linnea Sjunnesson har musikalen igenom gjort en riktigt bra översättning. Musiken är överlag väldigt bra och modern även om man saknar en, eller ett par klassiska showstoppers . 7-mannaorkestern, under ledning av Jakob Petrén är fantastiskt bra och –låter som om de vore åtminstone dubbelt så många! Att själva dramat slarvas bort en smula i slutet, kan inte lastas någon annan är författaren själv, Brian Yorkey. Men det är genomgående en stark berättelse som har ett engagerat driv och Next to Normal känns faktiskt som en hybrid mellan teater och musikal.

Scenografin är enkel och elegant och har lite samma upplägg som pjäsen Tjuvar, som gick i höstas på Dramaten. Det vill säga vi får se ett tvärsnitt av ett hus, med över och undervåning. Här är alla rum inredda i vitt, från golv till tak. De möbler som finns är de mest nödvändiga. Resten, utfyllnaden, pyntet, får vi själva fylla i. Mellan de olika rummen har scenografen Ola Bråten satt in jalusidraperier, vilket gör det möjligt för döda att ”gå genom väggar” – genialt! Scenografin hjälper också publiken att vända fokus mot rätt scen, med hjälp av ett ljusspel i fonden. Det gör att man lätt kan förflyttas från hemmet till skolan, till psykologen, till sjukhuset. Enkelhet när det är som bäst och väldigt effektfullt.

Under premiärkvällen står Ole Aleksander Bolstad Bang, som sonen Gabriel, för flera bra sånginsatser. Särskilt i duetterna där han kompletterar samtliga övriga sångare på ett förtjänstfullt sätt. Dottern, Tove Edfeldt, är bra på att se trumpet tjurig ut men i det långa loppet blir hon lite platt och endimensionell i sin rolltolkning och dessutom rätt skrikig i sina sångnummer. Christer Nerfont gör en stabil insats som pappan och Cecilie Nerfont Thorgersen, som gör huvudrollen, klarar sig väldigt bra. Hon lyckas gestalta Diana på ett sådant sätt att hon drar med oss in i den mörka värld som hon befinner sig i och man känner stark sympati för rollen.

Det finns många fina sångnummer i Next to normal där jag tycker att särskilt sextetterna står ut. Kvällens bästa och starkaste sångnummer är dock den duett som paret Nerfont gör mot slutet av föreställningen, när de sjunger om hur unga de var, hur lite de visste och att de aldrig kommer att glömma när sonen blev sjuk.

Scen: Lilla scenen på Wermland Opera
Musikal: Next to normal av Tom Kitt & Brian Yorkey
Översättning: Fredrik Fischer & Linnea Sjunnesson
Regi: Svein Sturla Hungnes
Medverkande: Cecilie Nerfont Thorgersen, Christer Nerfont, Tove Edfeldt, Ole Aleksander Bolstad Bang, Melker Sörensen och Jonas Schlyter.
Längd: 2,25 tim inkl. paus

 

 

 

Kommentera