Stark scenlösning förhöjer skådespeleriet i Arnold

On 14 november, 2013 by Ulla Tiderman
Foto: Petra Hellberg
Foto: Petra Hellberg

Den första akten är en sömnig inramning till pjäsens kärna, där parrelationer i homosexuell kontext står i centrum. Men de två följande akterna blir riktiga vitamininjektioner med bra spel och lyckade scenlösningar. Där framför allt de unga skådespelarna Björn Elgerd och Olof Mårtensson, lyser.

På scenen sitter två personer mitt emot varandra, Rikard Wolff som huvudkaraktären Arnold och Gerhard Hoberstorfer som Ed. De två möts när Arnold uppträder som dragqueen och de blir förälskade i varandra. Men det är sent 70-tal och pjäsen visar hur de homosexuella måste slåss för att få existera, för att få visa sin kärlek och för att få leva i parrelationer som alla andra.

Redan här förvånas man över den gigantiska spegel som utgör scenografi, och som gör att åskådarna ser scenen från olika håll, framifrån och uppifrån. Men spegeln ger också skådespelet en slags verfremdungseffekt, en distans till det som händer på scenen. Och det blir allt mer uppenbart att vi genom spegeln får titta in i skrymslen och vrår som är dolda för dem som agerar på scenen. Mycket intressant.

Foto: Petra Hellberg
Foto: Petra Hellberg

Man får förmoda att både regissör och scenograf har tänkt till både en och två gånger för att få det att fungera stilistiskt. För det är inte bara de som agerar på scenen som är i blickfånget utan även de som sitter gömda bakom och vid sidan, avslöjas i takets spegel.

Trots kärleken mellan Arnold och Ed blir de inte ett par. Ed är nämligen bisexuell och väljer att gifta sig med Linda, på grund av krav från familj och den omgivning han lever i. Det är runt kärleksrelationen, och om att välja och att välja bort utifrån samhällets konventioner, som pjäsen cirklar.

Ett annat lyckat grepp är att de tre akterna skildrar tre olika perioder i Arnold och Eds liv. Om det är mycket unga i den första akten, när kärleken spirar mellan dem, är de på väg in i medelåldern i den andra och medelålders i den tredje.

I den andra akten förhöjs tempot med att de fyra som då står på scenen, Arnold med sin nya kärlek Simon och Ed med sin blivande fru Linda (Ann-Sofie Rase), spelar hela akten med hjälp av porträttlika dockor. I stället för att skådespelarna själva ska vältra sig mellan lakanen, är det dockorna som med skådespelarnas hjälp skildrar intima scener. Mycket lyckat och lika tätt och obehagligt som om vi suttit på första bänk och kikat genom ett nyckelhål i verkliga livet. Nära och ändå distanserat – hur det nu kommer sig. Och vad visar oss inte spegeln?

Foto: Petra Hellberg
Foto: Petra Hellberg

I den tredje akten är vi hemma hos Arnold, lite äldre, lite mer blasé, men ändå med kärlekslängtan och ett behov av närhet precis som tidigare. Även här speglar sig allt, lägenhetens alla rum upp och ner i taket, också när dörrar stängs. Publiken har full kontroll på vad alla gör hela tiden.

Överlag gör skådespelarna ett gediget arbete med särskild insats av de två unga skådespelarna Björn Elgerd och Olof Mårtensson. Men även Ann-Sofie Rase och Gerhard Hoberstorfer övertygar. Och ja, jag är mycket förtjust i Rikard Wolff, men mindre övertygad av hans roll som homosexuell dramaqueen – jag tycker mer om den sorg och utsatthet som kommer fram när han är som allra vanligast.

Och så har vi musiken som blir en extra gestalt i spelet. På scenen finns hela tiden musikern Mathias Blomdahl, som både trakterar flygel och gitarr och visslar förföriskt i någon av låtarna. Han sitter där som en levande möbel och ter sig helt naturlig pjäsen igenom – skickligt.

Scenografin är värd betyget fem men föreställningen som sådan halkar ner till en stark trea.
Text: Harvey Fierstein, översättning: Edward af Sillén
Regi: Olof Hanson
Scenografi: Sven Haraldsson
Kostym: Elin Hallberg
Mask: Maria Reis
Ljus: Linus Fellbom
Ljud Michael Breschi, Håkan Åslund.
Medverkande: Rikard Wolff, Gerhard Hoberstorfer, Ann-Sofie Rase, Björn Elgerd, Meg Westergren och Olof Mårtensson

Längd: Pjäsen är drygt fyra timmar med två pauser

Betyg3

Kommentera