Spöksonaten på Dramaten

On 15 februari, 2012 by Camilla Janzon

Fotograf: Sören Vilks

 

Så lyser återigen de röda lamporna utanför Dramaten. Fanny och Alexander, som hade premiär i helgen i helgen, spelar för utsålda hus en stor del av våren. Helt utsåld är Spöksonaten, i regi av Mats Ek.

Att vi firar Strindberg i år är väl knappast någon nyhet. Den intresserade har därför möjlighet att jämföra flera uppsättningar av samma pjäs på flera av våra stora scener i år. Spöksonaten är däremot inte något som massproduceras. Pjäsen betraktades som ett fiasko när den hade urpremiär och det är inte utan att man undrar om rätt många av Dramatens teaterbesökare kommer att instämma i den klagosången. För Spöksonaten är inte någon enkel pjäs. Hur bra än iscensättningen är och hur bra än skådespelarna agerar.

Spöksonaten beskrivs ofta som ett drömspel, en mardröm rent av. I centrum för pjäsen står Direktören Hummel som på olika sätt försöker avslöja lögner och illusioner omkring sig. En väv han själv, utan att förstå det, är djupt intrasslad i. Att det är en abstrakt pjäs framkommer bland annat av rollistan som bland annat består av: Studenten, Fröken, Mumien/Överstens hustru, Kokerskan, Den Döde och så vidare.
Under föreställningen börjar bänkgrannarna omkring mig att skruva på sig, sucka – ja, en somnar till och med. Visserligen ser de ut att vara lika gamla som rollfigurerna på scen (Mats Ek har placerat pjäsen och dess karaktärer på ett äldreboende.) men vi befinner oss för det första på en matiné och spelet är inte alls dåligt – tvärtom.

Mats Eks uppsättning är poetisk och håller en mycket hög konstnärlig nivå. Framför allt är den musikalisk. Olika musikstycken avlöser varandra i ett ständigt flöde och samtliga scenerier är elegant rytmiska. Flera av skådespelarna spelar själva instrument och gör det bra. De som inte spelar, dansar istället och det är fascinerande att se hur en regissör som Ek, som rör sig så obehindrat mellan konstformerna teater och dans, har arbetat och svetsat samman pjäsen till ett helgjutet ensemblespel. Alla på scen är viktiga. Alla fyller en funktion. Oavsett hur stor eller liten roll de har fått.

Det är uppenbart att Ek har lagt stor vikt vid kroppsspråket. Hela föreställningen är mer eller mindre en studie i hur och vad en skådespelare kan uttrycka med sin kropp. Det är fängslande. Och jag upprepar: Det är befriande att se att man alls inte behöver göra en stor roll för att göra en bra roll eller ha en viktig funktion i ett drama. Solister kan som bekant vara hur högljudda som helst. Men den som ingår i en ensemble, och den som gör det bra, måste vara lyhörd och inte spela högre än någon annan. Precis så är det i Eks version av Spöksonaten.

Trots detta måste ett par namn nämnas. Gunnel Fred, vars kroppsspråk och överklassdialekt i rollen som Översten, imponerar stort. Malin Ek firar närmast triumfer i rollen som Bengtsson. Jonas Bergström och Ana Laguna dansar en ljuvlig pas-de-deux som det åldrande paret och Stina Ekblad är säker och elak i både tal och rörelser som gubben Hummel.

Men, och det här är ett stort men. Pjäsen är märklig och, skulle jag vilja säga svårtillgänglig. Den ställer krav på sin publik och jag säger inte att pjäser inte ska göra det men man bör förmodligen vara teatervan för att kunna uppskatta Spöksonaten fullt ut. Är du det, eller är du åtminstone inte rädd för att det som sker på scen ibland kan kännas en smula obegripligt – ja då är Dramatens version à la 2012 väl värd ett besök. Häng då på låset när de släpper nya biljetter!

Pjäs: Spöksonaten av August Strindberg
Scen: Dramatens lilla scen
Regi: Mats Ek
Scenografi och kostym: Bente Lykke Møller
Medverkande: Stina Ekblad, Hamadi Khemiri, Gunnel Fred, Malin Ek, Melinda Kinnaman m.fl.
Längd: 1,40 (ingen paus)

 

One Response to “Spöksonaten på Dramaten”

  • Jonas

    ”Kejsaren har inga kläder!”
    Det var det sämsta jag någonsin sett på en scen. Uselt och extremt pretentiöst, med skådespelarinsatser som pendlade mellan ”JAG SPELAR PÅ DRAMATEN” (Stina Ekblad) och ”Jag spelar med i en amatörteater” (övriga; ju större roll desto sämre spel).

Kommentera