Timingen kunde väl knappast ha varit bättre. I samma vecka som Dramaten har premiär på Yukio Mishimas drama Markisinnan de Sade, pratas det i TV-sofforna om bondage och sadomasochism som vore det ägg och mjölk – tack vare premiären på filmen Fifty Shades of Grey.
Markisinnan de Sade är en pjäs som belyser både mänsklig förnedring och människans destruktiva krafter. Markisen själv sitter fängslad, dömd för sitt sexeullt avvikande beteende och omoraliska leverne. Ändå är han högst närvarande i det drama som utspelas, eftersom kvinnorna som omgivit honom inte gör annat än pratar om honom. Där finns hans fru markisinnan, hans svärmor och svägerska och så ett antal kvinnliga vänner till familjen. Kvinnor som på intet sätt är små väna violer. Tvärtom har flera av dem varit delaktiga i markisens farliga lekar. Vem är ond och vem är god? Vem är offer och vem är gärningsman? Ingen och alla ska det visa sig.
Pjäsen utspelas under åren innan och under den franska revolutionen. Och på Elverket är föreställningen framför allt en visuell knockout i form av Rufus Didwiszus scenografi Torben Lendorphs ljussättning och Nina Sandströms kostymer. Ett fenomenalt samarbete där det slutna rummet sprakar i gyllene guld från början och avslutas i grått stål, där det regnar in från taket. Likadant är det med kostymerna som lyser blodröda i kvinnornas entréer men som i takt med aristokratins och moralens förfall tappar färg, och av åker också de höga perukerna.
Långa monologer avlöser varandra och ställer höga krav på sina åhörare. Det är ett slags förhöjt skådespeleri där Livia Millhagen i rollen som Grevinnan de Saint Fond, den kvinna som kanske står markisen närmast, är den som lämnar starkast intryck under kvällen. Millhagen gör en fenomenal gestaltning och låter ord, fraseringar och små exakta gester förstärka och förkroppsliga de grymheter markisen utsatt sina offer för.
Stefan Larssons iscensättning påminner i mångt och mycket om ett slags pappdockteater. Det är som om han klistrat fast sina skådespelerskor med lim på pinnar och tvingar dem till sparsmakade scenerier i sina stora krinoliner. Det innebär visserligen att vissa rörelser framträder tydligare. Som när Markisinnans mor (Marie Göranzon) låter tungan slicka luften för att illustrera hur hennes dotters blodiga kropp blivit tvättad. Men i det stora hela blir det bara tom tittskåpsteater av alltihop och det berör tyvärr inte.
Scen: Dramaten, Elverket
Markisinnan de Sade
Text: Yukio Mishima
Översättning: Gunilla Lindberg-Wada och Per-Erik Wahlund
Regi: Stefan Larsson
Scenografi: Rufus Didwiszus
Ljus: Torben Lendorph
Kostym: Nina Sandström
Medverkande: Marie Göranzon, Livia Millhagen, Maria Bonnevie, Elin Klinga, Ana Gil de Melo Nascimento, Mia Benson.
