När nationalarenan Friends invigdes satsade man på ett brett program med något för alla. Sverigetolkaren och Änglamarkregissören Colin Nutley kallades in men av de 50 miljoner som kalaset kostade blev det inte så mycket mer än en gäspning. Invigningen av Tele2 Arena är däremot inte en regisserad show. Arenan har kostat 2,7 miljarder att bygga och invigningskalaset får nöja sig med ”bara” 22 miljoner i budget. Den summan räcker till tre konserter och tre invigningstal. Det finns inget som förenar de olika evenemangen och trots att Tele2 Arena är födelsedagsbarnet ikväll får den finna sig att bara vara statist åt tre av Sveriges främsta pop- och rockartister. Känslan av invigning och idrott fick publiken insupa tidigare under dagen då Globenområdet var öppet för familjeaktiviteter. På Globentorgets scen bjöd bland annat Markoolio och Pernilla Andersson på gratiskonserter.
Zhala
Innan arenan officiellt invigs och det röda bandet klipps av finansborgarrådet Sten Nordin tar stjärnskottet Zhala Rifat plats på scen. Hennes musik låter som kurdisk folkmusik i clubmix. Lite Buddha Bar, lite house, men själv kallar hon det för kosmisk pop. Hon har tidigare körat och turnérat med Lykke Li och videon till debutsingel Slippin around, som producerades av vännen Makonde Linde, fick stor uppmärksamhet förra året (liksom hans black-face-tårta på Moderna Museet som kulturministern skar i). Gårdagens debut för en arenapublik höll mästerlig klass. Visserligen playback, och med bara en körtjej/dansare vid sin sida, men oj vad bra det lät och vilken start på invigningskalaset. Nu väntar vi med spänning på Zhala första fullängdare.
Betyg: 4
Robyn
Zhala får en halvtimme innan reklamvideon för arenan tar vid. Då får vi veta att det ryms 45.000 i arenan och att det bara är 6 meter från läktaren till sidlinjen när det spelas fotboll. Ikväll är skjuttaket fördraget men annars har arenan ett helt öppet tak – till skillnad från Friends Arena som skyms av flera tvärgående bjälkar även när taket är öppet. Madeleine Sjöstedt, Kultur- och fastighetsborgarråd, håller ett akademiskt tråkmånstal, medan Sten Nordin försöker anpassa sig till situationen genom att ropa till publiken: Har vi fått en arena i världsklass? – för säkerhets skull tre gånger.
Robyn går på strax före åtta och är lite överraskande kvällens svagaste artistkort. Efter Zhalas bandade musik med perfekt pitch låter Robyns liveröst och 4-mannabandet burkigt. Det kan bero på att ljudteknikerna vid mixerbordet inte lyckats fullt ut med ljudet i början av spelningen. Det låter något bättre i slutet och mycket bättre på parkett framför scenen jämfört med sidoläktarna. Sju av de tolv låtar som framförs är hämtade från Body Talk-albumen. Tre är covers bland annat med Christian Falk som också går in på sång i en Arthur Russel-cover. Övriga två låtar kommer från tidigare album, bland annat öppningsspåret Show me love från debutplattan Robyn is here. Spelningen lider annars av att setet i allt för hög grad går på räls. De sju första låtarna kunde lika gärna serverats av en DJ från scen. Det är inte förrän efter den åttonde låten, Dancing on my own, som det blir en paus och publiken får chans att jubla. Publiken är inte heller med Robyn ikväll. Det är ljummet även när monsterhits som With every heartbeat, Hang with me och We dance to the beat dunkar i bröstet.
Robyns scenkläder är en udda blandning av hockeyställ och superhjältedräkt. Den skiftar i gult, rött och svart. Kanske mer originellt än snyggt, men det mesta är förlåtet eftersom Robyn har en låtkatalog som är så stark att det inte går att stå emot. Hon jobbar hårt på scen men är ingen dansare – även om hon kan dansa. I Dream on, som är skriven av Christian Falk och har Ola Salo med på sång i original, har hon anammat en koreografi som påminner om Markoolios skidåkardans. Ni vet den där när han spänner stjärten och viftande åker skidor med armar och ben. En nackdel med trippelkonserter av detta slag är att de ofta blir som festivalspelningar, då utrustningen snabbt ska ändras mellan banden. Det gör att scenografin inte tillåts vara allt för avancerad.
Betyg: 3
Lars Winnerbäck
Desto mer glädjande att se Lars Winnerbäcks genomarbetade grafik och ljusshow. För kvaliteten på storbildsskärmarna var katastrofal under Robyns konsert. Både kontrast och färgmättnad var så undermånlig att man bitvis såg konturerna bättre på scen än på skärmarna. Hoppas verkligen att det var något som brast hos teknikerna så det inte är en brist som är inbyggd i arenan.
Winnerbäck väljer att köra livekamerorna i kornigt svartvitt, liksom scenklädseln och ljussättning. Helt i linje med den grafisk identitet som präglat hans albumkonvolut och affischering de senaste åren. Det är genomarbetat och det märks att bandet är samspelt. Inte undra på eftersom man ligger i startgroparna för både turné och album. Den nya singeln släpptes samma dag och albumet Hosianna har release 18 september. Därpå följer turnépremiär i hemstaden Linköping en månad senare. Winnerbäck bjuder på två nya låtar från det kommande albumet. Inledande Vi åkte aldrig ut till havet är en avskalad ballad och en skön inledning på konserten som efterhand blir allt larmigare. Den följs upp med Gå med mig vart jag går, och båda nykomlingarna har Winnerbäcks melankoliskt sköna lugn över sig. När Elden spelas som fjärde låt tar kalaset fart för första gången under kvällen. Nu hörs det att det finns en akustisk potential i arenan och att publikjublet kan lyfta både hemmalag och artister i framtiden. Armarna upp i luften och allsången tar fart. Efter Åt samma håll får vi också höra kvällens första mellansnack. Winnerbäck säger att han aldrig sett så mycket folk förut – även om han bara hör och inte ser publiken. Konsertens höjdpunkt blir näst sista låten Söndermarken som inleds med munspel, övergår i piano och slutar i ny allsång och taktfasta rop: Lasse, Lasse, Lasse. Winnerbäck förvaltar sin timme väl. Visar att även korta gig kan fungera dramaturgiskt bara det finns en tanke och idé bakom.
Betyg: 4
Kent
Kvällens sista spelning med Kent går igång på utsatt tid vid kl 21.50. Redan innan bandet äntrar scenen har publiken lagt in en extra växel. Sorlet är lite högre, fler mobilkameror i luften och betydligt mer packat framme vid scenen. De startar med 999 som mullrar dovt i basen och omedelbart släcker publikens jubel. Redan vid första refrängen ekar allsången upp mot läktarna från parkett. Nu är tyvärr de usla livekamerorna tillbaka – i färg och med samma dåliga kontrast som tidigare. Även lasershowen tycks vara lånad från Robyns spelning och även om den ger en extra dimension åt den visuella upplevelsen så kan den knappast beskrivas som sensationell.
Jocke Berg inleder med en röd leopardmönstrad kavaj som snart åker av och blottar de tatuerade armarna. Bandet är lite trögt och stillastående. De ser ut att vara sommarskönt utvilade och vaggar några steg hit och dit på scenen. Inte mycket till scenshow men det är inte heller det som är bandets signum. Det är få svenska artister vars låttexter betytt så mycket för framgångarna som Kent. Ibland kan publiken dem bättre än Jocke Berg själv! Totalt blir det bara tio låtar varav tre från sent 90-tal: Utan dina andetag, Musik non stop och 747.
I normala fall är publiken en bra värdemätare på en konsert – men inte när det gäller Kent. Anhängare till bandet är inte fans, utan i hög grad fanatiska evangelister av samma sort som anhängare till Apple eller World of Warcraft. Det är bra oavsett vad de hittar på. Så även om jag tycker att den musikaliska upplevelsen är medelmåttig – inte minst beroende på det svajiga ljudet – går det inte att ta miste på att publiken inte delar mina åsikter. Trycket ökar ytterligare när pianokompet och refrängen i Jag ser dig börjar pumpa. Sista låten i ordinarie setet är 747 från albumet Isola. Jocke Berg levererar sång med det där speciella Eskilstunagnället som var så karaktäristiskt för bandet när de slog igenom i mitten av 90-talet.
Första extranumret är Ingen kunde röra oss. En låt som släpptes på nyårsafton till förmån för ROKS, Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer i Sverige. Den handlar enligt Jocke om en barndomsvän som hade MTV före honom. I vissa partier påminner ljudväggen i bakgrundskompet starkt om Coldplays svulstiga arenarock. Konserten avslutas med ett vitt serpentinregn till Mannen i den vita hatten. Dessförinnan avslöjar Jocke Berg att bandet ska in i studion i december och spela in nya albumet. Det finns några riktiga stänkare där, säger han.
Betyg: 3
Invigningskalaset som upplevelse stannar vid betyget tre. Ingen av artisterna nämner att det är ett invigningskalas. För dem är det bara en spelning. Det saknas ett helhetstänk och en regissör som hade kunnat lyfta föreställningen ett snäpp till. Synd, men framtiden lovar gott för Tele2 Arena. Arenan känns tät och jag är överraskad över att den är så rymlig inuti. När det gäller kommunikationerna till och från arenan är skillnaden monumental jämfört med Friends Arena. Jag åker bil till kalaset och ställer mig i parkeringshuset. Från att konserten är slut till att jag befinner mig i bilen på Nynäsvägen utanför tar det 17 minuter! Då är ändå kvällens publiksiffra 39 714. Wow.
