Önskar du dig också ett slitet sommarhus i skärgården, fullt av möjligheter; ett hus där drömmarna om livet och kärleken kan förverkligas? Då kommer du att läsa ”Solviken” av Annika Estassy i rasande fart.

Det handlar om Marie, som får ärva det bedårande slitna sommarhuset Solviken i Roslagen av sin faster. Efter att ha insett att den gifte professor hon haft ett förhållande med inte kommer att lämna sin familj beslutar Marie att flytta ut till Solviken för att slicka såren och starta om sitt liv. Ivrigt påhejad av kakbakande bästa vännen Susanne hittar hon nya kärlekar att tillfälligt dela säng med. Och så träffar hon plötsligt Niklas, som är pappa till sjuåriga Ebba men inte längre tillsammans med Ebbas mamma Ylva. Ylva är nämligen manisk, svartsjuk, ohanterlig, grälsjuk och perfektionist. Det hon minst av allt vill är att Niklas ska träffa någon ny kvinna. Men Niklas är godheten själv; snäll, snygg och genomtrevlig och hade han inte haft Ebba att ta hand om och Ylva att hålla på avstånd hade han träffat någon för länge sedan. I samma veva blir Niklas bäste vän Gabriel lämnad av sin hustru och ger sig ut i Stockholmsnatten.

Det här är en bladvändare, så lättläst att du undrar om du läst boken när du lägger den ifrån dig. Den är som ett sommarlustspel (trots att det utspelar sig under ett helt år); full av förvecklingar, misstankar, hat, missförstånd, kärlek – det är lättsamt, lite burleskt och friskt som ett glas rabarbersaft.

Dialogen, som trots att den bitvis är både rolig och träffande, faller tyvärr ibland ned till någon slags pilsnerfilmnivå – och det särskilt när Marie träffar sin bästis Susanne och när Gabriel och Niklas har killsnack. Det blir banalt och förstärker de förutfattade meningarna om att killar inte kan säga något allvarligt till varandra och att tjejer mest fnissar, när vi egentligen vill att både kvinnor och män faktiskt utbyter tankar som är djupare än huruvida gårdagskvällens ligg gav skavsår.

De svartvita karaktärerna är den andra saken som förbryllar, för de genomtrevliga är vackra och överdrivet sympatiska på alla sätt och de elaka inte bara otrevliga utan också fula – om inte utseendemässigt så i själen. Den allra elakaste, Niklas ex Ylva, blir så krampaktigt svart att min enda önskan är att hon ska ha någon positiv sida och äntligen få upprättelse. I ett kort stycke skiner hon igenom, men sedan är hon fullt ut häxa igen. När jag lägger ifrån mig boken är hon den av karaktärerna som verkar ha potential att utvecklas när alla andra redan gjort sitt.

Är det illa skrivet? Absolut inte. Det är lätt, glatt och till slut ändå så lyckligt det kan bli när man är runt 40 och bara vill att livet ska ordna sig. Den som kämpar får sin belöning och den som är missunnsam förlorar. De gråzoner vi hanterar i vårt vanliga liv finns inte här, men så är det också en bok man läser för förströelse, för att drömma sig bort och för att fortsätta hoppas att sommarnatten är precis så ljus och löftesrik som vi vill att den ska vara. Gott så.

Solviken av Annika Estassy

Frank förlag, 365 s

Ljudet är i det närmaste öronbedövande när drottningen av R&B, Mrs Beyoncé Knowles-Carter – gör entré i The Mrs Carter show. Skriken är på en nivå så att man tror att man befinner sig på värsta pojkbandskonserten eller för all del en Beatleshysteria. Jag har aldrig hört något liknande när jag sett en kvinnlig artist. Nu har Beyoncé visserligen fans i de flesta åldersgrupper, men det känns ändå som att hon riktar  till den unga skaran vrålande tjejer med peppande budskap som: Ingen är perfekt. Du duger som du är. Lätt att säga för den som står i ovanligt schyssta scenkläder, välmejkad och med värsta vindmaskinen framför sig. Men faktiskt helt trovärdigt.

Visst, Beyoncé är artist ut i fingerspetsarna. Drillad från barnsben via Destinys Child till en extremt framgångsrik solokarriär. Men hon sjunger som en gud och dansar som en gudinna. Det är inte svårt att förstå varför hon porträtteras som drottning, i olika miljöer och epoker, i några av de förinspelade videos vi tvingas titta på medan hon gör sina klädbyten. Å andra sidan är det i avsnitten när filmduken rullas ner, som tempot på showen sackar. Varför gör teamet inte någon mer av de där filmerna om de nu måste vara med? Anlitar en kreativ person. Hittar på en story. Gör något innovativ. Något som överraskar.

Nu regerar Queen B ändå, för är det något Beyoncé bjuder publiken på så är det stor show. Det är superproffsigt, från minsta scenkostympaljett till värsta danskoreografin. Och när hon sjunger gör hon det med en röst och pitch som är helt oklanderlig. Detta trots att ljudet är lite sisådär under kvällen. Beyoncé har en stor låtskatt att ösa ur och det låter fruktansvärt bra live. Publiken står i princip upp hela tiden och när hon mot slutet åker någon slags hänglift från scenen till motsatt sida av Globen blir jublet öronbedövande. Där finns en mindre scen och den del av publiken som suttit längst ifrån befinner sig plötsligt närmast och hamnar i mer eller mindre extas när hon radar upp det ena knäckarnumret efter det andra, Love on Top, Survivor, Crazy in Love och Single Ladies (Put a Ring on It).

Med på scen finns också ett tjugotal dansare och musiker. Ovanligt och kul att alla utom två är kvinnor. 10-kvinnobandet The Sugar Mamas har Beyoncé startat för att inspirera unga tjejer att börja spela i band, eftersom hon själv saknade förebilder av kvinnliga musiker när hon var yngre. Nu ska det dock tilläggas att de två manliga dansare som fått ”dispens”, är fruktansvärt bra och kanske märks ännu mer än vad de hade gjort i en mer mixad dansensemble.

Alldeles innan det sista numret, Halo, sjunger Beyoncé några rader ur Dolly Partons I will always love you. Det blir en innerlig och rörande hyllning till Whitney Houston och är det någon som kan axla den låten så är det väl just Beyoncé.

Låtlista:
1. Run the World (Girls)
2. End of Time
3. Flaws and All
4. If I Were a Boy
5. Get Me Bodied
6. Baby Boy
7. Diva
8. Naughty Girl
9. Party
10. Freakum Dress
11. I Care
12. I Miss You
13. Why Don’t You Love Me
14. 1+1
15. Irreplaceable
16. Love on Top
17. Survivor
18. Crazy in Love
19. Single Ladies (Put a Ring on It)
20. Grown Woman
21. I Will Always Love You
22. Halo

Bild: Kevin Mazur/Wire Image

The truth about love-turnén är Pinks sjätte i ordningen och förväntningarna är högt ställda. Inte minst för att hon tagit hjälp av producenten Baz Halpin, som bland annat samarbetat med Christina Aguilera, Westlife och Katy Perry samt producerat evenemang som Brit Awards och Victoria’s Secrets modeshow. Men konserten får en dålig start. Efter att förbandet Churchill tagit första tonen dröjer det över en och en halv timme tills showen börjar. Sista kvarten innan start dyker en illa klädd ciceron/pajas upp i en av gångarna på läktaren. Jag tror det är tänkt att han ska vara rolig och underhålla publiken, men det hela utvecklas istället till en obegriplig och ganska äcklig sörja där han ofredar den manliga delen av publiken med sexistiska påhopp. Han slickar en man på flinten, juckar mot åskådare och pratar om grädde på insidan av låret. För pappan som satt framför mig och skulle förklara vad mannen gjorde för sin dotter (ca 10 år) var upplevelsen bara genant.

Konserten är helt utsåld och nästan 15.000 har samlats i Globen. Då zoomas Alecia Moore, alias Pink, in på storbildskärmarna sittande mitt i publikhavet. Någon minut senare dyker hon upp i en bungyjump-sele, till tonerna av Raise your glass, tillsammans med tre barbröstade atleter. Inledningen är signifikativ för hela showen som koreograferats på temat Cirkus – något som även präglade 2009 års Funhouse-turné. Ganska snart börjar man misstänka att stora delar av konserten är singback, dvs cirkuskonster till förinspelad sång. För de mest fysiskt ansträngande numren är så avancerade (typ hänga upp och ner i trapets) att man åtminstone borde höra ett litet stånk eller flämtande från Pink – men icke. Och det beror inte på att ljudet i Globen är katastrofalt dåligt – vid sittplatserna framme vid scenen hörs ett irriterande eko, vilket brukar uppstå när ljudteknikerna inte tagit sig tid att justera ljudsystemet ordentligt.

Bild: Kevin Mazur/Wire Image

Det är en stor ensemble Pink turnerar med. Fem musiker, två körtjejer, sju dansare och den sexistiske konferencieren. Musikaliskt är inledningen tråkig, och det är den visuella upplevelsen som får stå för underhållningsvärdet. Det är synd eftersom artisten Pink framför allt är unik på grund av sin röst. Få artister kan mäta sig med hennes röstomfång – operasångerskor inkluderade. Det tar en dryg halvtimme innan Chris Isaaks Wicked game tätt följd av en videoduett med Nate Ruess i Just Give Me a Reason gör Pink någorlunda rättvis på scenen. Hennes akrobatiska konster i luften är förvisso häpnadsväckande, men vi har sett det förut – både på tv och cirkus. Svårighetsgraden är kanske hög för en artist som sjunger – men inte i närheten av vad en reservakrobat i Cirque du Soleil förmår att göra.

Strax är hon i luften igen. Denna gång i en metallbur för att leverera Sober. På nytt avancerad akrobatik med muskulösa halvnakna dansare. På scengolvet följer erotisk dans i S&M-klädsel som för tankarna till Madonnas Girlie show-turné då albumet Erotica lanserades 1993. Det var nytt och spännande då men är en axelryckning idag. Strax därpå följer konsertens bästa parti när Pink varvar ner och låter sången komma fram. Först The great escape solo på piano sedan Who knew unplugged med Justin på akustisk gitarr.

Bild: Kevin Mazur/Wire Image

Jag vet faktiskt inte hur producenten Baz Halpin tänkt. Ska Pink vinna publiken med akrobatiska konster till förinspelad sång? Hade det inte varit bättre att anpassa koreografi, scenografi till musik och artist istället för tvärtom? Halvvägs genom konserten berättar Pink att hon haft en tuff dag, och det märks. Hennes mellansnack är förvirrat och ogenomtänkt. Långa pauser uppstår när hon avbryter konserten för att skriva autografer till publiken längst fram! Hon tar emot gåvor som hon måste lämna bakom scenen. Gitarristen Justin Derrico fyller år och då stoppas showen igen för att publiken ska sjunga med i Happy Birthday samtidigt som Justin får smisk i baken av Pink. Nej, det blir varken hackat eller malet utan en konsert med extra allt utan att tänka på helheten. Pink ser trött ut och det är oroande med tanke på att turnén startade i februari och omfattar drygt 140 spelningar fram till den sista konserten på hemmaplan i december.

Låtlista

1. Raise your glass

2. Walk of shame

3. Just like a pill

4. U + Ur hand

5. Leave me alone (I’m lonely)

6. Try

7. Wicked game

8. Just give me a reason

9. Trouble

10. Are we all we are

11. How come you’re not here

12. Sober

13. The great escape

14. Who knew

15. Fuckin’ perfect

16. Medley med Most girls / There you go / You make me sick

17. Slut like you

18. Blow me (One last kiss)

Extranummer (Vilket vi förstod när låten var slut)

19. So what

Bild: Live Nation

Klockan har precis passerat åtta när Bruce Springsteen och hans 17-manna band kliver på scenen för den första av tre spelningar i Stockholm. Han är klädd i svart. Svarta jeans, skjorta och väst. Ansiktet är lätt solbränt och han ser oförskämt pigg ut för att vara sextiotre och ett halvt. När basgången i öppningspåret på senaste plattan – We take care of our own – dunkar igång är det ingen som ens misstänker vad som väntar – att det ska bli en konsert som bryter gamla mönster och överraskar. I bakhuvudet finns låtlistan från Europapremiären i Oslo – som var en mix av låtar från senare år toppat med några covers och de största hitsen från karriären. Ett kassaskåpssäkert recept som dagspress-recensenterna gång på gång köpt med hull och hår under de senaste åren.

Men ikväll vill Springsteen göra något annorlunda. Efter fyra låtar börjar kärleksförklaringen till Sverige och Stockholm. Han berättar om sitt besök i Stockholm 1975 och om plattan som tog honom hit – Born to run. Den kvällen spelade han 16 låtar. Ikväll blir det 29 under drygt tre timmar. Då kostade biljetten 50 kr och det fanns 2 000 i publiken på Konserthuset. Det var hans allra första framträdande utanför USA. Ikväll är vi uppe i 14 Sverigebesök och 55 020 personer trängs i ett fullsatt Friends Arena. Då droppar han bomben – han tänker göra det en gång till. Han tänker spela hela LP:n från början till slut. Det är vansinne. Kan en nästan 40 år gammal platta framföras live? Tveksamt. Men det är inte bara den musikaliska upplevelsen som ska bedömas denna kväll. Det är Bossens lust, mod och vilja att anpassa föreställning efter spelplats.

Förutom i hemlandet är det nämligen bara här – i Sverige – fansen är så många och trogna att ett tilltag av denna magnitud kan funka. Han vet att många i publiken såg honom på Ullevi förra året – och att en repris kan bli lite trist. Han vet att en dryg tredjedel av publiken inte ens var tilltänkta 1975, och att de äldsta recensenterna på de stora tidningarna lärde sig att läsa vid den här tidpunkten. Ändå gör han det. Han spelar She’s the one, jazziga Meeting across the River och ett par andra låtar som endast sanna evangelister hört och kan uppskatta. Det är hans svar på frågan: Hur ska du överraska publiken i Sverige?

Det är förvisso inte första gången Springsteen framför ett helt album live. Det skedde flera gånger under Working on a dream-turnén 2009, med start på hemmaplan i Giants Stadium i New Jersey. Sedan dess har Born to run-albumet i sin helhet spelats live 12 gånger. Men det finns två skäl till att det ändå blir en speciell kväll i Friends Arena. Vid alla tidigare tillfällen har spellistan varit annonserad i förväg. Ikväll var det en överraskning. Samtidigt är det första gången han spelar ett helt album live utanför USA. Det går nämligen bara att göra för en lojal publik som varit med från början. En publik som kan sin artist och vet att uppskatta även de smalare produktionerna i karriären.

Tokjubel och allsång ackompanjerar inledande Thunder road, men stämningen får en mer stillsam och sentimental nyans när hyllningarna till Clarence Clemons tar form på storbildsskärmarna till tonerna av Tenth avenue freeze-out. Då tar blåssektionen över och för en kort stund minns vi den store mannens magiska toner. Detta är ju första turnén som bandet ger sig ut på sedan han avled i juni 2011. ”The big man” har ersatts av en hel hockeyfemma, varav brorsonen Jake Clemons fått axla de tyngsta saxpartierna. Det är tyvärr inte helt lyckat eftersom Jake är en betydligt duktigare studiomusiker än liveartist. Det låter okej, men han har ett stelt kroppsspråk och det allvarliga ansiktet vittnar mer om koncentration än spelglädje. Bitvis är man orolig för att han ska spela fel. Det är å andra sidan inte så konstigt med tanke på att Springsteens repertoar är ganska omfattande och inget man lär sig på en enda turné.

Jublet tar fart igen när titelspåret Born to run drar igång med Roy Bittans karaktäristiska piano i refrängen. Arenan tänds upp och låten framförs i fullt dagsljus. Albumsektionen avslutas med klassikern Jungleland där Little Steven briljerar i ett gitarrsolo med sedvanligt högt uppdragna axlar (eller har han kort hals?) och den svarta bandanan tätt slingrandes på huvudet.

När det är dags för Pay me my money down säger Bruce att han inte tror sina ögon: En svensk publik som sitter ner! Det tar inte många sekunder innan sittplatserna tar slut i arenan – ända upp till de sista bänkarna på övre hyllan. Eddie Manion, som spelar andrasax får kliva fram och göra ett solo, och då låter det nästan som om Clarence Clemons är tillbaka för ett ögonblick.

Halva nöjet med en Springsteen-konsert är att se Bossens egen spelglädje. Den syns extra tydligt i folk/rocklåtarna med munspel, dragspel och mycket blås. När tekniken pajar under Darlington County tar han tag i två mikrofoner och när den panikslagna teknikern rusar in med en ny mick hindras han från att lämna scenen av Springsteen som är på skojhumör. Sen är varje låt kopplad till en ”koreografi” som är så välrepeterad att den känns spontan. Jag tänker på den unga tjejen som ofta plockas upp på scen till Waitin on a sunny day och den lite mognare tonårstjejen som brukar får dansa med Bruce till Dancing in the dark, och numret där han spelar något som publiken får önska. Så blir det också ikväll.

Önskelåten den här gången blev dock lite annorlunda. På skylten som han väljer i publikhavet står Johnny Rivers Mountain of Love textat. Den har Springsteen knappt spelat sedan början på 70-talet. Bandet får tillfälle att vila, och Springsteen agerar solo med akustisk gitarr. Det tar en stund och några riff innan han hittar tonläget och det är långt från felfritt, men det stämmer väl med kvällens koncept att spela smalt och udda för de genuina fansen.

Kvällens klart svagaste kort är Born in the U.S.A. och Death to my hometown. Betyget på konserten är däremot inte solklart. För givetvis är det så att flera av låtarna på Born to run albumet har avbytare som är både bättre och mer up to date, men å andra sidan är jag inte säker på att en mer renodlad ”Best of-konsert” hade toppat det vi upplevt. Jag tror att många besökare lutar åt en fyra, men för de riktiga fansen är det tveklöst en femma. Inte för det musikaliska. Inte för framträdandet på scen – utan för urvalet och Springsteens egen motivering till varför han valde just den här låtlistan ikväll. Mitt betyg är en femma – med plus i kanten!

Låtlista

1. We take care of our own

2. Out in the street

3. Wrecking Ball

4. Promised Land

5. Death to my hometown

6. Spirits in the night

Born to run-albumet

7. Thunder road

8. Tenth avenue freeze-out

9. Night

10. Backstreets

11. Born to run

12. She´s the one

13. Meeting across the river

14. Jungleland

15. Darlington county

16. Pay me my money down

17. Shackled and drawn

18. Waitin on a sunny day

19. The rising

20. Badlands

21. Land of hope and dreams

22. Mountain of love

23. Born in the U.S.A.

24. Glory Days

25. Bobby Jean

26. Dancing in the dark

27 Twist and shout

När Riksteatern i Stockholm för 24 gången bjuder in till teaterdagarna i sina lokaler i Hallunda är det med ett gediget, blandat och intresseväckande program med 85 olika inslag; pjäser och seminarier. Här visas teater från morgon till kväll – många fantastiska, gripande och nyskapande föreställningar – som man bär med sig långt efter att applådtacken klingat av och ridån gått ner. Kulturkoll valde att se fyra helt olika föreställningar. Monologen Efterrätt. Berlin 1961 med prisbelönta Company Nie. Olycksfågelns dotter från Teater Halland. Och Charlies unge, en mimföreställning baserad på Charlie Chaplins stumfilmklassiker från 1921.

Diskussioner och seminarier i all ära, men visst är det föreställningarna som lockar på teaterdagarna 2013. Tyvärr hinner man inte se allt, dels för att tiden inte räcker till, men också för att det krävs andningspaus mellan föreställningarna för att smälta det man sett. Positivt är att utbudet är så blandat. Det visas föreställningar ur Riksteaterns egna produktioner, det bjuds på internationella gästspel och föreställningar från regionala svenska teatrar. Kul!

Den första föreställningen vi ser, Efterrätt med Sarah Maya Jackson, blir en positiv överraskning. Det är en kul idé att skådespelaren bjuder in publiken till en konferens. Vi bänkar oss runt ett bord med en bärbar dator längst fram, klara för dagens powerpoint-presentation.
Pedagogiskt går hon igenom dagens program, en föreläsning om hjärnan. Det handlar om hjärnans plasticitet och nervcellernas förmåga att skapa nya kontaktytor och därmed förstärka redan inlärda kunskaper. Men det handlar framför allt om att älta, att ifrågasätta varför man hamnar i inkörda hjulspår och hur man tar sig ur och skapar nya handlingsmönster.
Sarah Maya Jackson har utifrån egna erfarenheter gjort en inkännande och ömsint föreställning om att vara människa. Det är personligt, roligt och mycket rörande.

Att vi skulle få användning av våra språkkunskaper i tyska på en svensk teaterscen, blev en ny erfarenhet. För trots att NIE Company spelar föreställningen Berlin 1961 med bakgrundstext på norska, missar man mycket av skådespelarnas individuella uttryck och samspel om man hela tiden måste slänga en blick på textmaskinen. Dessutom improviserar skådespelarna en hel del och texten kommer därför ofta före eller långt efter.

Föreställningen är ett samarbete mellan NIE Company (som har sitt säte i Norge, England och Tjeckien) och Stuttgart Junge Ensemble. Skådespelarna har skiftande nationalitet och en av gruppens idéer är att alla skådespelare under föreställningen ska ha möjlighet att tala sitt modersmål. Crazy, innovativt och alldeles fantastiskt. Men framför allt är det nerven, närvaron och ett fantastiskt samspel som fångar och håller oss i ett stadigt grepp under hela föreställningen. Att scenografin är uppbyggd kring en av det kommunistiska systemets viktigaste symboler, Trabanten, är roligt och helt lysande. För visst kan en bil bli till ett hem, ett tonårsrum eller en cell.

Historien är enkel och välkänd. År 1961 byggdes Berlinmuren och Berlin delades in i ett öst och ett väst. Många människor hamnade precis på gränsen till väst, utan möjlighet att ta sig över till andra sidan. Vänner, släktingar och älskande skildes åt och de som hade överlöpare i familjen utsattes för repressalier, fängslades och förhördes.
Att ensemblen och föreställningen vunnit åtskilliga priser och återkommande spelar på scener och festivaler runt om i Europa är knappast förvånande. Nu inleder Riksteatern och NIE Company ett samarbete 2014 för den unga publiken, något som i alla fall vi inte tänker missa!

Vilda västern som tema lockar än idag och vi är många som känner till berättelserna om Buffalo Bill, Wild Bill Hickok och de andra figurerna från ”the Wild West”, personer som också turnerade i en show genom hela USA.
Hallands teater har byggt en föreställning runt en av dessa artister, olycksfågeln Calamity Jane, en kvinna som bar manskläder och hade prickskytte och ridning som specialitet. Ett ovanligt kvinnoöde på den tiden. Men föreställningen Olycksfågelns dotter hittar aldrig det djup och den utsatthet som det måste ha inneburit att vara kvinna i en hård tuff värld där de moraliska värderingarna var hårda mot kvinnor som inte följde normen. Här blir det lite för mycket wild wild west, där supande och pistolskytte blir mer av underhållning och lek än att det bränner till på riktigt.

Dagens andra stora behållning blir Pantomimteaterns föreställning Charlies unge. Tre skådespelare gör 14 roller och lyckas få den fantastiska förlagan, Chaplins pojke, att leva, lysa och glittra som få föreställningar vi tidigare har sett.
Med några olikfärgade bröd- och läskedrycksbackar i plast, filtar, en duk och en väska är scenrummet fullständigt. Allt runtomkring, situationer och miljöer som visualiseras, projiceras på två filmdukar i fonden. Film och skådespeleri i ett, och i en samverkan som är rolig, uppfinningsrik och otroligt nog känns helt naturlig. Ensemblens skådespelare spelar inte bara mot varandra utan också mot det som händer i filmen som rullar i fonden. De glider ut och in i filmen och vidgar rummet till olika platser i Stockholm.

Skådespelet lyser, mimik, kroppsspråk och rörelser är i bästa Chaplinstil. Visst måste det ha känts tryggt att utgå från ett bra manus, en riktig klassiker som förlaga – men så är det ju för många teatergrupper och teaterscener. Det spelas Shakespeare, Molière, Ibsen och Strindberg – så varför inte Chaplin?

Marie Göranzon
Foto: Roger Stenberg

Other desert cities (Andra ökenstäder) är ett skickligt och välskrivet drama som rymmer allt från det stora terroristhotet i världen till den lilla konflikten inom familjen. Pjäsens titel är inte precis klockren utanför sitt hemland. Men har fått sitt namn från en vägskylt i Kalifornien som sitter bredvid en annan som leder till Palm Springs, där det här dramat utspelas.

Det är jul och familjen Wyeth har samlats hos föräldrarna Lyman och Polly, ett äldre konservativt par som rör sig vant och ledigt i de högre republikanska kretsarna. Sonen Trip, TV-producent, och dottern Brooke, författare, är också där. Liksom Pollys för tillfället nyktra syster Silda. Man har bokat julbord på klubben för att slippa laga mat hemma. Och samtalsämnena rör sig lätt och ledigt från tennis och oro över dottern, som precis tillfrisknat efter ett nervöst sammanbrott, till religion och terrorattacker. Här finns en tydlig känsla av vi och dem, ända tills det framkommer att det funnits en andra son i familjen. En son som tagit livet av sig.

Sakta bubblar familjehemligheterna upp till ytan. Särskilt när Brooke berättar att den bok hon precis färdigställt handlar om detta familjens mest plågsamma minne. I ett slag inser föräldrarna att deras ställning i bekantskapskretsen är i fara, eftersom Brooke bestämt sig för att berätta om sin uppväxt och försöka ta reda på varför hennes älskade bror tog sitt liv utan att säga några sista ord till henne. Hon dog också den dagen, säger hon.

Other Desert Cities är ett drama med starkt driv och flera oväntade vändningar. Men så har dramatikern Jon Robin Baitz också skrivit för TV (Brothers & Sisters). Regissören Stefan Larsson har tidigare framgångsrikt tagit sig an pjäser med familjen som tema. För några år sedan regisserade han En familj på Dramaten. Då som nu spelar Marie Göranzon och Ingela Olsson mor och dotter.

Marie Göranzon har ett alldeles särskilt sätt att attackera sina repliker. Här får hon utrymme att visa upp hela sitt register, också som komedienn. Hon är fullkomligt lysande när hon smashar in sina dräpande one-liners. Men är minst lika bra i de allvarligare partierna, där sorg och kärlek över de tre barnen är ett bärande tema.
Hans Klinga är alldeles utmärkt i rollen som familjefader. Stel. Torr. Trovärdig. Inga yviga eller onödiga gester. Ändå framkommer det klart och tydligt att hans Lyman har en insida som rymmer ett mindre världskrig.
Ingela Olsson, Reuben Sallmander och Gunilla Nyroos gör alla tre godkända insatser, även om de inte når upp till Göranzons och Klingas nivå.

Hans Klinga
Foto: Roger Stenberg

Att Stefan Larsson är intresserad av skådespeleri står utom allt rimligt tvivel. Men ibland skulle jag också önska att han la ner lika mycket omsorg om sina scenerier. Här kan jag tycka att skådespelarna får stå rakt upp och ner alldeles för många gånger och de ser inte alldeles bekväma ut med den instruktionen.

Other Desert Cities är ett stycke god, amerikansk, nyskriven dramatik som inte bara är underhållande utan också har något som stannar kvar i tankarna efteråt. Det är inte ofta man går på teater och det är så tyst i salongen så att en knappnål kan höras falla på scen. Men så var det när dramatiken var som tätast, tack vare stort skådespeleri och den nästan Ibsenlika intrigen. Det är ett mycket gott betyg!

Other Desert Cities (Andra ökenstäder) av Jon Robin Baitz i översättning av Lolo Amble
Regi: Stefan Larsson
Scenografi och ljus: Jens Sethzman
Kostym: Nina Sandström
Peruk och mask: Eva Maria Holm
I rollerna:
 Ingela Olsson,
 Marie Göranzon, Hans Klinga, Gunilla Nyroos
 och Reuben Sallmander
Speltid: Ca 2 ½ timma, inkl. paus

Foto: Petra Hellberg

”Vem är publiken?” är en minst sagt udda föreställning i Stadsteaterns vårrepertoar. För här är det publiken som på olika sätt i fokus. Det märks redan i foajén, där ensemblen för ovanlighetens skull hämtar oss till ett gemensamt mingel med kaffe och frukt. Tre timmar senare är vårt möte över. Då har vi fått vara med om lite föreställning, lite föreläsning och ett par smulor workshop.

Redan i inledningen får vi höra ett slags love-and-hate-förklaring om att ”vi känt varandra rätt länge nu”. Det är finstämt och nog känner vi också. Men sedan blir det här en föreställning som på ett ganska ensidigt sätt undersöker relationen – skådespelare och publik. Regissören Tatu Hämäläinen (Ett år av magiskt tänkande & Dissekering av ett snöfall) har tillsammans med dramaturgen Tora Von Platen och ensemblen arbetat fram en slags fragment-föreställning, där publiken flyttas runt mellan olika stationer och då och då får interagera och tala med skådespelarna.

Somliga avsnitt blir mer lyckade än andra. Som när ensemblen visar prov på det som är en liten skärva av skådespeleriets konst. Att kväll efter kväll säga samma repliker och göra samma scenerier, men få dem att låta och se ut som om de föddes i stunden. Vi får se prov på hur en liten, till synes oansenlig scen, har fått sin form. Samtidigt är det här vi märker att regissören själv är med i föreställningen. Ibland kiknar han av skratt och slår handen i matten, när ensemblen gör ”bra” ifrån sig. Medvetet eller omedvetet må vara osagt. Men plötsligt blir den uppmärksamme medveten om hur det kan se ut när en skådespelare blir bekräftad av sin regissör.

Andra avsnitt sackar ner tempot betydligt, som när vi ska sitta och titta på föga överraskande teaterstatistik. Och så där håller det på. Ett slags misch masch av det som är vi, publiken. Filmsnuttar om varför vi går, eller inte går, på teater. Röster om hur skådespelarna ser på oss. Att vi bidrar till att ingen föreställning blir den andra lik, utifrån hur vi agerar och reagerar. Inte minst i den här föreställningen.

Men när kvällen är över hänger rätt många frågor kvar i luften. För vem bryr sig egentligen mest om publiken? Vi eller de på scen? Och hur nära vill skådespelarna egentligen komma oss? När en besökare blir lite för entusiastisk med frågor, och vill dela med sig av egna betraktelser om teatern, stramas nämligen leken raskt åt. Det som på ytan kan verka som improvisation eller som händelser i stunden, visar sig ha både tydliga riktningar och syften. Först mot slutet börjar det svänga en aning, när publiken får läsa repliker i en slags metaföreställning.

Det är möjligt att Vem är publiken? är ett ”projekt i projektet”. Men den fråga jag själv ställer mig när jag går hem är snarare: För vem är publiken?

Vem är publiken?
Scen: Stockholms stadsteater, Röda Rummet
Av: Tatu Hämäläinen, Tora Von Platen & ensemblen
Regi: Tatu Hämäläinen
Scenografi och kostym: Sven Haraldsson
Ljus: Chrisander Brun
Ljud : Moa Deurell
Mask: Frida Johansson
Medverkande: Robert Panzenböck, Katarina Ewerlöf, Louise Peterhoff, Eva Rexed och Jörgen Thorsson.
Tid: ca 3 tim inkl. paus

Mads Mikkelsen

Det har gått 15 år och 5 filmer sedan Thomas Vinterberg hade premiär på Festen – den allra första filmen som skapades efter det manifest (Dogma 95) som Vinterberg själv var med om att initiera. Filmen vann juryns stora pris i Cannes 1998 och blev starten på Vinterbergs internationella karriär som regissör.

Efter en mindre lyckad utflykt till Hollywood i början av 2000-talet, där han bland annat samarbetade med Joaquin Phoenix och Sean Penn, har han återvänt till den danska filmscenen. Men det är först med Jakten som Vinterberg skapat något som kan mäta sig med Festen. Då – precis som nu, är temat pedofili och i en av de bärande rollerna finns återigen Thomas Bo Larsen som spelar bästa vännen Theo. Men den här gången är det inte offrets perspektiv vi får följa utan den oskyldigt anklagade mannen.

Filmen handlar om den frånskilde Lucas (Mads Mikkelsen) som bor tillsammans med sin hund Fanny i en mindre by. Han jobbar på dagis och kämpar för att få vårdnaden om tonårssonen Marcus. Han är omtyckt på jobbet av personal och barn – men när Klara, dotter till bästa vännen Theo, blir sur på Lucas berättar hon för daghemsföreståndaren att han har ”en snopp som pekar rakt ut som en käpp”. Då vänds tillvaron upp och ner för Lucas. Klara ljuger, men föreståndaren Grethe, som gestaltas övertygande av Susse Wold, gör det som förväntas av henne. Hon är rak och för en öppen dialog med både Lucas och de andra i personalen. Hon tillkallar så småningom en specialist som utreder vad Klara varit med om.  Och det är här det börjar gå fel.

När experten inte kan få Klara att själv berätta om vad som hänt lägger han orden i hennes mun. Vi i salongen förstår att Klaras uttalanden om ”snoppen som pekar rakt ut” kommer från bilder hon sett på storebrors iPad. För Lucas blir däremot konsekvenserna förödande, och som passiv åskådare tränger referenserna från verkligheten på. Jag kommer att tänka på psykologen som drog ”sanningen” ur Thomas Quick, och Uppdrag Gransknings avslöjanden om socialtjänstens misslyckanden i ärenden som rör fosterbarn. Kanske är det just känslan av att det här är något som händer på riktigt som gör att filmen blir så stark. Vinterberg har i intervjuer också bekräftat att han inspirerats av riktiga fall när han skrev manuset.

Susse Wold och Annika Wedderkop

Mads Mikkelsen gör en av sina bästa rolltolkningar i karriären och det är inte svårt att känna empati för hans situation och den frustration som växer inom honom. Eftersom temat är så starkt hade minsta överspel tagit udden av karaktären, men i den fällan går inte Mikkelsen. Han övertygar genom att vara lågmäld och eftertänksam. Då ska vi dock ha i åtanke att han har en tacksam karaktär att gestalta eftersom tittarna tidigt får veta att han är oskyldig. Sympatin för rollfiguren är med redan från början– vilket sannolikt inte hade varit fallet om vi fått sväva i ovisshet i skuldfrågan – eller om karaktären hade varit mörkhyad och haft ett kriminellt förflutet. Mikkelsen vann pris som bästa skådespelare för rollen under Cannesfestivalen i somras. Det är välförtjänt.

Överlag håller skådespeleriet hög klass. Inte minst lilla Klara som spelas av blott sjuåriga Annika Wedderkop. Den intressantaste rollkaraktären i filmen är kanske Theo – Lucas bästa vän sedan barndomen. Hans inre kamp mellan det som dottern sagt och det hans instinkt säger om en vän han känt under nästan ett helt liv iscensätts skickligt av Vinterberg. Återhållen ilska varvas med tvivel och en press att leva upp till omvärldens förväntningar. Vi får också se mobben ta form. Människor som snabbt dömer och tar avstånd, övertygade om att deras handlande rättfärdigas av brottets allvar. Lucas blir snart föremål för ett utanförskap som tar sig allt mer bisarra uttryck.

Vinterberg balanserar det onda med det goda. Sonen Marcus och hans gudfar Bruun är de enda personerna i hans närhet som inte ifrågasätter Lucas skuld. De blir på sätt och vis nödvändiga motvikter för att orka se filmen. Alexandra Rapaport spelar Nadja, en östeuropeisk kvinna som Lucas blir förälskad i. Hennes karaktär är dock ganska uddlös eftersom rollfiguren bara figurerar i början och slutet av filmen. Jakten drivs dramaturgiskt framåt av en serie moraliska dilemman, men den planterar också en intressant frågeställning hos tittaren: Hur skulle du själv agera och bemöta en person som misstänks för pedofili?

I Jakten finns inte mycket av Dogma 95s regelverk kvar. Den starka berättelsen är där, men det har mixtrats med både ljus, bild och ljud. Titeln då? Jo, Lucas är med i ett jaktlag som årligen träffas för att jaga hjort. En händelse som både inleder och avslutar filmen. Jakten är en av årets starkaste filmer och når hela vägen fram till betyget 5 – en dansk skalle som ruskar om och berör!

Film: Jakten
Premiär: 12 april
Regi: Thomas Vinterberg
I rollerna: Mads Mikkelsen, Thomas Bo Larsen, Susse Wold, Alexandra Rapaport m.fl.
Längd: 1 tim 50 min

Att titta in i en annan människas verklighet och få följa med på en resa i ett omfattande och framgångsrikt konstnärskap, känns spännande och nästan lite pirrigt. Men när Amanda Ooms som ensam skådespelare på scen iscensätter sitt eget liv, konstnärskapets våndor och livets gång, blir det en utmaning som hon inte riktigt mäktar med. Stoffet finns där, men hon når inte riktigt fram.

Föreställningen, regisserad av Lena Endre, bygger löst på Amanda Ooms bok med samma namn Tålamod och spänner över hennes vuxna liv som skådespelare, författare och konstnär. Hur gör man när man skapar, vad är viktigt, hur förhåller jag mig, vad inspirerar mig.
Hon ställer frågorna till sig själv och egentligen tror jag också att hon vet svaren. Att det är livet, hennes liv, allt hon varit med om, lyckor och olyckor, framgångar, smärtor, skilsmässor och död. Och behovet att ge uttryck till allt det som snurrar runt, gräver omkring och helt enkelt måste ut.

Och jag tänker; att det som jag tror mig förstå att hon vill förmedla, inte når oss i publiken. Jag känner ingenting inför hennes våndor, de små korta revor som hon låter oss titta in i under tiden som hon samtidigt målar sitt självporträtt. Den sista målningen innan morgondagens vernissage.

Varför? Hur privat och personlig kan man vara på scenen? Man brukar säga att det är viktigt att vara personlig, men inte privat. Jag håller inte med. För mig blir den här föreställningen som någon form av dagboksanteckningar, där personen undviker att skriva om det mest personliga och omvandlar smärtsamma upplevelser i kodord. Som när en tonåring gömmer sin smärta i de vardagliga orden för att undvika att någon utomstående – kanske en mamma – olovandes ska läsa och på så sätt verkligen tränga in i det mest privata – ingen ska få se hur ledsen jag är.

Jag stör mig också på att hon inte kan texten. Visserligen är det en lång monolog, men är hon verkligen närvarande, undrar man. Är det hennes ord – när hon inte verkar ha gjort dem till sina?

Amanda Ooms skrapar på ytan, men vad vill hon säga egentligen? Jag hade nog velat se mer kött och blod – att hon hade tittat rakt på oss och verkligen berättat, kanske vågat vara mer privat.

Inte behöver man hänga ut någon, namnge och kräla omkring för att förmedla ett budskap. Men man måste nog ändå berätta om och försöka förmedla det riktigt svåra, det som hon nu döljer bakom alla orden, för att fånga en publik.

I porträttet som hon målar under föreställningen finns mer smärta, mer utsatthet och sorg. Efter föreställningen säljer hon tavlan till förmån för Klara soppkök, Klara kyrkas volontärinsats för socialt utsatta och hemlösa. Där berättar hon något som dock inte kommer fram i själva föreställningen.

Tåla mod
Av och med: Amanda Ooms
Regi: Lena Endre
Scenografi: Jan Lundberg.
Scen: Lejonkulan, Dramaten
Fotograf: Roger Stenberg

K special – Fanny, Alexander och jag

Den teaterbitne följer med bakom kulisserna på Dramaten och tar del av repetitionsarbetet med Fanny och Alexander. Filmaren Stig Björkman har varit med från den första kollationeringsdagen till premiär. Här får du följa allt från skådespelararbetet till jobbet bakom kulisserna med kostym, perukmakeri, ljussättning och hur scenografi växer fram. Är du det minsta intresserad av teater är det här en unik möjlighet att följa med i ett repetitionsarbete. (Kan ses på Svt play till den 14 april)

Veckans föreställning – Tosca med Jonas Kaufmann

Den operaintresserade letar istället upp ”Veckans föreställning” och en helt enastående bra version av Tosca, från Covent Garden 2011. Sångare, scenografi, kostym, orkester, dirigent och regi – allt sitter som en smäck! Titelrollen sjungs av Angela Gheorghiu och Bryn Terfel gör den onde polischefen Scarpia. Men den mest minnesvärda insatsen står nog Jonas Kaufmann för, i rollen som målaren Cavarodossi. Klicka på play, luta dig tillbaka och njut. (Kan ses på Svt play till den 22 april)